Att resa i Österled - tidigare färder

Krampmacken 1983 och 1985
Havsörnexpeditionen 1992
Aifurexpeditionen 1994
Övriga




Krampmacken 1983 och 1985

Den, mig veterligen, första vetenskapliga vikingaexpeditionen i österled i modern tid, var den så kallade Krampmacken expeditionen. Arkeologi-proffessor Erik Nylén lät bygga en åtta meter lång rekonstruktion av den så kallade Bulverksbåten och utrustade den med ett segel som rekonstruerats med de gotländska bildstenarna som förlaga. Med denna farkost, som fick namnet Krampmacken, genomförde han och en besättning om 10 personer en resa från Gotland till Istanbul under två säsonger, 1983 och 1985.

Tyvärr fick de inte komma in i själva Sovjet vilket gjorde att färdvägen fick ta en ny sträckning genom Centraleuropa. Besättningen slet med en alltför klumpig båt i floderna, en båt med mindre goda sjöegenskaper under segel på öppet vatten, och drog den på hjul över land. Resan gav många nya insikter om inlandsfärderna i österled. För den som vill läsa om Krampmackengängets bravader finns dessa utförligt dokumenterade i bokform, både i Erik Nyléns Vikingaskepp mot Miklagård och i besättningsmännen Göran Sjöbergs
och Jonas Ströms Österviking.

Havörnexpeditionen 1991 - 1992

Säsongen 1991 seglade den norska vikingaskeppsrepliken Havörn från Norge till Finland. Det var första delen i en lång expedition i vikingarnas kölvatten. 1992 fortsatte resan via Estland till Riga i Lettland. Därifrån följde man floden Dyna (Daugava) genom Lettland för att efter landtransport fortsätta nedför floden Dnjepr till Svarta havet och Istanbul, vikingarnas Miklagård. Från början var det tänkt att man skulle ta vägen via floderna Neva och Volchov genom Ryssland, men en militärkupp skrinlade detta. Istället tvingades man välja den väg som mot slutet av vikingatiden förefaller ha varit den populäraste till marknaderna i öst, genom Lettland. Havörn ägdes av en grupp historieintresserade naturvänner i Oslo. Hon är en 2/3 skala av gokstadsskeppet som grävdes fram i Norge i slutet av 1800-talet. Skeppet är 15,6 m lång, 3 m bred och har ett råsegel på 57 kvadratmeter.

Undertecknad mönstrade på i Riga och hjälpte till med att ta den ekbyggda och otympliga båten uppför Dyna. Det var ett hiskeligt slit vid åror och dragrep. Havörn var egentligen för stor för flodfärder och det fick vi känna på. Vi rodde eller seglade tills strömmen blev för stark för att därefter hoppa iland med långa rep och dra båten längs stranden. Då det blev för grunt för båten drog vi upp den på land och kringgick blockeringen. Så småningom nådde vi genom landtransport floden Dnjepr. Floden visade sig bjuda på rekordlågt vattenstånd. Trots det lyckades vi ta oss till Kiev, vikingarnas Könugard. Där lämnade jag Havörn som fortsatte, nu med motorhjälp (pga. pressat tidsschema), till Istanbul.

Syftet med Havörnexpeditionen var, bortsett från det historiskt vetenskapliga ändamålet, mellanfolkskontakt och ökad förståelse om miljöproblemen i öst. Det var den första vikingaexpeditionen i österled längs de autentiska handelslederna sedan vikingarna själva begagnade dessa färdvägar

Vad denna expedition visade var framförallt att den vedertagna bilden av österledsvikingen som transporterar sina gigantiska skepp över land sannorlikt är en myt. Havörn var byggd för havsfärder. På floden är den typen av skepp på tok för klumpiga.
Expeditionen är filmdokumenterad av NRK och en bok skulle författas i expeditionsledningens regi, men jag har ännu ej sett att detta har förverkligats. Själv har jag skrivit om expeditionen men detta är ännu ej publicerat.

Aifurexpeditionen 1994

Aifur byggdes på Gotland 1992 som en rekonstruktion av en vikingabåt. Den är 9 m lång, 2,2 m bred och bär ett råsegel på 20 kvadratmeter. Båten ägs av en grupp historiskt intresserade entusiaster i Stockholm och Uppsala. Många av ägarna hade deltagit på den uppmärksammade Krampmacken expeditionen 1983-85. Expeditionens syfte var att praktiskt pröva den gamla flodvägen från Sverige till Istanbul med en replik av ett vikingaskepp. Pga. det rådande läget i Sovjet tilläts de inte att gå igenom Sovjet utan fick välja en mindre autentisk färdväg genom Östeuropa.

1994 var läget emellertid bättre. Med syftet att pröva tesen att vikingarna använde en och samma båt på flodvägarna i österled istället för att byta vid svåra dragställen, startade planeringen för en vikingaexpedition längs den vanligaste av vikingarnas flodvägar genom Gårdarike. Projektet som gick under namnet expedition Holmgård (Holmgård var vikingarnas namn på Novgorod) var ett privat projekt men stöddes av Sigtuna museum och den ryska vetenskapsakademin.
Efter vederbörliga förberedelser avseglade Aifur från Sigtuna den 26/6 1994. Rutten lades längs den på 1200-talet nedtecknade Valdemarsleden. Det är en seglingsbeskrivning över farleden från Blekinge upp längs svenska östersjökusten, genom Stockholms, Ålands och Finlands skärgårdar. Vid Porkala går den över finska viken till Tallinn. Vi lämnade Valdemarsleden vid Porkala och fortsatte längs den i ryska källor omnämnda "vägen från varjagerna till grekerna".

Så småningom passerade vi den ryska gränsen och satte kursen mot Viborg. Färden gick sedan vidare längs karelens kust mot S:t Petersburg dit vi anlände den 19/7. Genom en kombination av segling, rodd och dragning längs stränderna tog vi oss uppför den stundtals strida Neva-floden och ut på den ökända Ladogasjön. Första försöket att korsa den lynniga sjön avbröts av snabbt tilltagande vind. Men efter en nattsegling och en påföljande dagsetapp nådde vi byn Nova Ladoga vid floden Volchovs mynning. Härifrån var det bara 111 nautiska mil kvar och den 5/8 kunde vi äntligen angöra Novgorod efter 41 dagar och 742 nautiska mil.

Aifur transporterades hem för att två år senare återigen sjösättas i floden Volchov vid Novgorod. Nu gällde det fortsättningen. Från Novgorod till Svarta havet på floderna Lovat och Dnjepr. Under 14 veckor slet vi oss fram på flod och på land. Lovat visade sig vara en delvis mycket svårframkomlig flod. Uppgifter om att vattenståndet i floden var ännu lägre under vikingatiden fick oss att inse att vår farkost var alldeles för klumpig för denna färdväg.

Via långa landdrag medelst självbyggd hjulaxel och hjul av trä samt färd på stundtals överväxta åar kom vi så småningom till Dnjepr. En fors hade vi att passera på denna flod, därefter var det bara att följa floden till Kiev. Efter Kiev är floden uppdämd i flera gigantiska dammar som vi trodde skulle utgöra utmärkta segelsjöar. Men vad vi bedrog oss. Motvinden följde oss hela vägen till Svarta havet där expeditionen avslutades.

Även Aifurexpeditionerna visade att båttypen som användes antingen var betydligt mer smidig och lätt, eller också torde vi kunna avskriva Lovatfloden som sommarhandelsled. De två Aifurexpeditionerna är dokumenterade bl.a. i två häften i Sigtuna Museers skriftserie. "Expedition Holmgård" samt "En vikingafärd genom Ryssland och Ukraina".

Övriga

Förutom dessa nämnda expeditioner har Ryssarna bedrivit segling med mer eller mindre vikingatidsliknande båtar på sina floder. Viking Nevo och The Polar Odysse club är två sammanslutningar som sysslar med sådant.

En Finsk expedition med vikingaskeppet RUS tog sig år 2000 bakvägen in i Svarta havet och
vidare till Kaspiska havet via floderna Don och Volga med kanaltransport vid Volvograd.

Slutligen kan även nämnas det danska vikingaskeppet Imme Skinnfaxe som har befarit floderna och kanalerna från Novgorod till S:t Petersburg.

Håkan Altrock