Vikingafärd till Kaspiska havet

Hur färdades man genom det som är dagens Sverige på vikingatiden, och hur reste man härifrån ända till Ryssland och Svarta havet? Med vikingaskepp, förstås, men hur såg dessa ut och hur kunde man ta sig fram på smala åar, förbi forsar och över land mellan olika vattendrag?
Länge har man tänkt sig att man använde sådana stora skepp som hittats i bland annat Norge; mer än 20 meter långa, bredbukiga och med vikter på tiotals ton. På bilder i populärvetenskapliga böcker ser man hur dessa väldiga farkoster rullas på stockar mellan de ryska floderna på sin väg mot det hägrande Konstantinopel, vikingarnas Miklagård.
Men nu har praktiska försök visat att detta är en omöjlighet. De båtar man använt såväl på svenska inlandsleder som österut måste ha varit betydligt mindre för att kunna ros på grunda vatten, dras genom starka strömmar och forslas över land. De kan inte ha varit längre än omkring tio meter och ha haft en besättning på högst något dussin man. Det måste i själva verket ha rört sig om just sådana små skepp som man funnit spår av i de kända båtgravarna i Valsgärde och Vendel i Uppland. Det har varit lätta och smidiga konstruktioner med tunn bordläggning och med en vikt som legat på bara drygt 500 kg. Inte heller med sådana farkoster är det dock helt lätt att ta sig fram förbi forsar eller över land. Och dessutom vet vi mycket lite om hur detta praktiskt gick till; om man hade särskilda hjälpmedel, om man bara drog på marken eller om man till och med lyfte och bar båtarna, såsom det antyds i vissa källor.Och hur var dessa småbåtar som seglare på öppet hav?
Det enda sättet att lära sig mer om detta är att göra praktiska försök med liknande skepp. Flera sådana experiment har också gjorts under senare år, men ofta med båtar som varit mest anpassade för segling och därmed alltför tunga och klumpiga för flodfärder och landdragning. Håkan Altrock, skicklig och erfaren skeppare från tidigare långfärder i vikingars kölvatten, har nu själv byggt en replik av ett smäckert mindre skepp med en längd av knappt tio meter. Den har redan hunnit provas i svenska vatten och visat sig väl lämpad för både segling, flodfärder och landdragning.

Sommaren 2004 planerar han en nu en färd med denna båt från Ukraina till Svarta havet och vidare till Kaspiska havet på de georgiska och azeriska floderna Rioni och Kura, med dragning av båten över passet mellan dem. Det är en färdled som kan ha använts av den svenske hövdingen Ingvar den Vittfarne, vars ödesdigra expedition är omtalad på närmare ett trettiotal svenska runstenar. Ett sådant experiment skulle tillsammans med en noggrann dokumentation ge rika kunskaper såväl om de dåtida flodfärderna som om Ingvarståget, en av våra äldsta historiska händelser.
Men för att det ska kunna genomföras behövs stöd från olika håll, såväl vetenskapligt och praktiskt som ekonomiskt, eftersom färden är förknippad med stora kostnader för bland annat transport av båten till utgångspunkten och tillbaka till Sverige. Som arkeologisk forskare och författare hoppas jag att projektet skall få ett sådant stöd att det kan bli verklighet sommaren 2004.


Mats G Larsson