ANTECKNINGAR FRÅN VITTFARNE EXPEDITIONEN

21 juni
Avfärd från Tbilisi via flygplatsen för att hämta försenat bagage till en av besättningsmedlemmarna, sedan vidare till Samtrediaområdet, där båten nu befinner sig. Hittade dem sent på natten. För mörkt (dåliga strålkastare) att åka tillbaka till Kutaisi, så jag sov över i bilen.

22 juni
Ledig dag för besättningen. Biblioteket i Kutaisi med direktör Giorgi Shavgulidze i spetsen ordnade bussfärd till staden för besättningen, och Gunilla och jag åkte tillsammans med dem i min hyrbil. Sedan följde presskonferens med rätt mycket åhörare och pressfolk. Flera tal och kortare föreläsningar av bibliotekschefen, en författare och två historieprofessorer plus min och Håkans redogörelse, som tolkades till georgiska. Historieprofessorerna verkade mycket intresserade av kombinationen georgiska källor, runstenar och saga, men hade lite olika uppfattningar om vem varjagerna hjälpte, Bagrat eller Liparit. Men den ene av dem menade, liksom jag, att angöringsplatsen Bashi tydde på att det var till Bagrat de kom, och ansåg också att sagan stödde den tolkningen. Även den andre var mycket positivt överraskad när han fick höra att staden Citopolis omtalades.

Efter inkvartering i familjelogi av ganska risigt slag (Genom Datho) blev vi bjudna på mat på en restaurang i närheten med mycket skålande och talande. Vi gav Giorgi S. en miniatyr av Gripsholmsstenen som jag tror att han uppskattade.

Därpå följde en utfärd till klostret Gelati, där David byggaren ligger begravd. Sedan färd ut till lägret för ytterligare festande och skålande. Bussfärden hem blev en skräckupplevelse för Gunilla och mig; bussen - som måste springas igång - saknade lysen, men chauffören körde vidare trots en kraftig sidotouch mot en långtradare. Till slut blev han lyckligtvis stoppad av polisen och vi fick tag i en taxi för vidare färd mot Kutaisi. Efter 200 m fick den dock punktering. Hjulet byttes, men luften gick snart ur igen, så föraren körde sista milen in till staden direkt på fälgen. Efter att ha irrat en stund i mörkret lyckades Gunilla och jag leta oss fram till login och fick äntligen sova någotsånär från 3-tiden på natten.

23 juni
Besökte Giorgi på biblioteket för planering av hjälpmedel till färden - främst oxar, möjlighet att fälla träd och stöd från polis och myndigheter. Sedan besök hos en norrman i staden, Egil Ruud, som är mycket gästvänlig och har hyrt en lägenhet i centrum. Hos honom bor två skadade svenskar, Anna Gullmark och Viktor Modigh, den ena fotograf för en SVT-dokumentär om expeditionen och den andre en besättningsmedlem. Egils hus har därigenom blivit ett slags tillfälligt högkvarter för expeditionen. Jag kommer att försöka kompensera honom så gott det går genom att bjuda på lunch och middag när vi går ut. Men jag tror också att han uppskattar sällskapet.

Båtfärden genom Rionis relativt torrlagda södra fåra går mycket trögt på grund av de ständiga trösklarna med ett djup på endast någon dm och starka strömmar. Hjälpte Viktor att beställa åror på en snickerifabrik i staden som ersättning för brutna dito. Han hade fått vissa mått av Håkan, sedan gjorde jag en skiss på känn. Fabriken hade inte så mycket material att välja på så det fick bli bok, vi får se hur det går. Gunilla som hade varit med och tillverkat åror till Viksbåts-rekonstruktionen Tälja var med när vi gjorde den slutliga uppritningen på råämnet.

24 juni
Ytterligare möte med Giorgi om oxar m.m., verkar kunna ordnas genom guvernören i Karagauli, och kanske med hjälp av bibliotekschefen där. Tomas, skeppets andreman, har blivit sjuk så jag tar hans plats från och med ikväll och i morgon. Viktor, chauffören Akaki och jag åkte och hämtade årorna som har blivit mycket bra, möjligen är årbladen något för korta, kostade 100 kr styck (25 Lari). Sedan färd ut till båten där jag fick låna Tomas tält och övrig utrustning för natten. Vaktpass 01 - 03 samtidigt som byborna var nere vid båten och bjöd oss på mat och vin. Det hela var lite symboliskt eftersom båten nu låg vid Bashi, varjagernas lägerplats för 1000 år sedan. Jag undvek trots det festen eftersom jag har fått nog av vin och skålande för ett tag.

25 juni (midsommarafton)
Båtfärd med inslag av rodd (kul!) mellan dragning över forssträckor. Rioni är mycket värre än vad jag föreställt mig, men som jag skrev i rapporten från rekognosceringen så är denna sträcka särskilt svår på grund av att själva strömfåran går i en kanal bredvid floden så att vattenståndet har blivit mycket lågt i den del som återstår.

Efter en knapp mils färd slog vi läger vid Tsikhis-Saure(?) nära Vani. Det visade sig efter närmare undersökning vara på en ö, omgiven av flodarmar. Det gick dock att ta sig dit med bil eftersom floden är så grund. Det hela skulle dock visa sig bli katastrofalt för de Kutaisibor vi bjudit in till midsommarfest på kvällen. Giorgi hade nämligen bett kraftverkschefen att släppa på vattnet så att båten skulle få det lättare, och det gjorde verkan strax efter att gästerna anlänt. Giorgi, hans tolk och hennes mamma blev därigenom instängda på ön under några timmar tills de stängt dammen igen och vattnet hunnit sjunka. Mamman till tolken blev hysterisk, så varken hon eller dottern deltog i festen utan satt i en stuga och väntade på att vattnet skulle sjunka. Giorgi var dock med, men han blev försenad av de övriga och fick därför ingen svensk matjessill. Följden blev också att jag och Gunilla blev tvungna att stanna kvar, men som tur var kunde vi båda sova i hennes tält.

26 juni
Blev illamående och kräktes på morgonen, vilket var väntat förr eller senare. Giorgi kom och hämtade Gunilla och mig och körde hem oss vilket tog sin tid och var ganska plågsamt med tanke på min mage och de skumpiga vägarna. Lade mig genast när vi kom hem och sov större delen av dagen och den följande natten. Båten togs med trailer till Kvirilas utlopp i Rioni pga strömfårans grundhet. Detta bör vara vetenskapligt tillåtet eftersom förhållandena ju ändrats kapitalt av kraftverksbyggena.

27 juni
Lite matt och fortfarande inte så bra i magen, men det gick att gå ut på stan. Gunilla och jag tittade på Bagratkatedralen. På eftermiddagen taxi ut till båten, som vi lyckades hitta efter viss möda. Körde hem ett par ur den avgående besättningen och inkvarterade dem hos oss under natten. Kvirila visade sig ha varit betydligt bättre än Rioni och man hade forcerat nästan en tredje del av den under dagen, mest genom drag från land i den ganska starka strömmen, men även genom rodd.

28 juni
Tog ut min hyrbil, som står väl förvarad innanför grannhusets grind, och körde själv ut till båten. Följde den sedan från bilen under hela dagen tillsammans med Viktor, fotografen Jan Dufva och den nytillkomne åskådaren Thomas Sahlström, som var ett bra stöd när det gällde att hitta med hjälp av den ganska dåliga karta vi hade tillgång till (den bättre kartan var jag tvungen att låna ut till Håkan, som förlorat en del i sin serie av kartor i skala 1:100 000).

Båten har nu avverkat ytterligare omkring en tredjedel av Kvirila på samma sätt som i går. Jag ser dock att de drar med alltför kort lina, vilket gör vinkeln för stor i förhållande till dragriktningen med stark ökning av den nödvändiga handkraften som följd. Hastigheten har troligen minskat avsevärt på grund av detta. Tillbaka till Tbilisi på kvällen med Jan och Thomas.

29 juni
Besök hos Giorgi för uppgift om kontaktperson i Karagauli och inkvartering där m.m. Sedan till Bagratkatedralen tillsammans med filmaren Jan för inspelning av intervju. Giorgi och tolken (en grannflicka till familjen vi bor hos) följde med, och vi fick intressant guidning av en arkeolog från Kutaisi. Giorgi gör verkligen mycket för oss! På e.m. besökte jag och Jan museet tillsammans med Giorgi, det var dock inte så mycket av intresse där. Jag var för övrigt där 1983 och jag tror inte att så mycket har ändrats. Det fanns dock ett stort ankare från Bashi som visar att större skepp troligen tog sig dit.

30 juni
Jag, Jan och Gunilla körde till lägret och talade med Tomas (Håkan har rest till Tbilisi på ett par dagar för att möta Karin) om linlängd etc. Efter avfärden åkte vi tillbaka och tittade på några "gravhögar" som Gunilla lagt märke till nere vid Kvirila, men som troligen var jordhögar efter en av de många nedgrävningar för okänt ändamål som så ofta förekommer här. Sedan studerade vi floden på några ställen upp till Zestafoni, där det finns en damm som bör vara relativt lätt att forcera med ett kort landdrag. Vi fick senare reda på att båten tagit sig fram ungefär till denna damm. Ovanför den är det ganska lugnt och djupt vatten ett stycke så där bör det gå att ro rätt bra. Gunilla och jag fortsatte under tiden upp till Karagauli längs Dzirula och Tscherimela. Vi blev som vanligt väl mottagna, om än inte fullt så överdådigt som tidigare, denna gång av regionens guvernör och av den kvinnliga bibliotekschefen. De lovade också att hjälpa oss att få fram oxar, som dock skulle bli orimligt dyra, 100 $ om dagen för fyra stycken. I morgon ska vi åka och förhandla med bönderna om detta, så får vi se vad det blir. Efter champagnen, ostbröden och bakelserna blev vi visade museet och biblioteket som uppvisade normal georgisk standard. Nedanför vårt gästhem, som har ovanligt bra standard, rinner Tscherimela, som här är mycket forsande och skulle kräva mycket arbete för att forcera med båt. Som jag noterat tidigare bör landdraget alltså påbörjas betydligt tidigare, kanske redan vid sammanflödet mellan Dzirula och Tscherimela.

1 juli
Inspektion av två oxar som erbjuds för dragning; mycket kraftiga och fina. Fyra stycken skulle kosta 400 $ till Kwichkethi och det verkar inte gå att pruta. Håkan verkar kunna gå med på detta under visst gruffande i telefon idag. Gunilla och jag fortsatte sedan till dammen vid Zestafoni dit båten ännu inte hunnit trots förhoppningar om det igår. Först vid 16-tiden blev dammen forcerad och man kunde fortsätta ett stycke med rodd. På vägen tillbaka till Karagauli slutade bilen att fungera; generatorn var slut, vilket jag anat under en tid. Vi var dock nära Karagauli så vi kunde bli hämtade efter mobilsamtal till vår kontaktman och tolk här. En reparatör kom sedan på kvällen efter telefon till Hertz och lovade att ha bilen färdig till i morgon.

På kvällen blev det "supra" med guvernören, bibliotekschefen och den tydligen mycket kände filmproducenten Davi Abashidze, som pratade rätt mycket som vi inte kunde förstå. Efter mycket skålande skildes vi vid 23-tiden.

2 juli
Körde till båten, som fortfarande befann sig i Zestafoni, och hämtade Jonas, en av besättningsmedlemmarna. Sedan körde han, jag och Gunilla till Zuare, vilket tog sin tid, bl.a. på grund av att vi blev feldirigerade sista biten och inte körde via bron som ledde mot byn. Sedan tog det lika lång tid att hitta vägen/stigen mot Kwichkethi, eftersom jag inte kände igen den brunn jag då använde som utgångspunkt och som jag trodde mig komma ihåg efter nio år. Till slut gick det dock, och vi hann följa stigen ända tills den delar sig, en plats som jag fotograferade 1995 och som jag ville att Jonas skulle se och känna igen när det var dags för båtdraget. Sedan gick vi tillbaka lika lång tid, ca 1 timme och hann köra hit till Karagauli innan det blev mörkt. Efter middag på inköpta varor, som vi kunde tillaga i det kök som finns i huset, satte vi Jonas i en taxi för körning tillbaka till båten.

3 juli
Idag hade guvernören här i Karagauli ordnat en konsert med danser och tillika en georgisk måltid ett stycke härifrån. Besättningen hämtades med buss vid 13-tiden och kördes sedan tillbaka för fortsatt färd efter en del påskyndande från min sida. Båten har nu passerat Shorapani, och dragningen blir allt svårare på grund av det låga vattenståndet nu i juli. Troligen är det nu dags att ta upp den på land för oxdraget. På kvällen kom Håkan och Karin hit, nyförlovade i Tbilisi. Han och jag fick hjälpa till och plantera en palm här i Karagauli som minne av expeditionen. Sedan träffade vi guvernören en kort stund för diskussion om tidigare insättning av oxar, vilket enligt honom skulle bli dyrare än de orimligt höga 400$ som avtalats tidigare. Håkan får diskutera med honom om detta imorgon.

4 juli
Körde ned till båten tillsammans med Gunilla. De hade hunnit ett stycke uppför Dzirula, och Håkan planerar att ta den till sammanflödet med Tscherimela innan den tas upp. Alla verkar vara glada och tycka att det är roligt, särskilt Ann, som säger att det är det roligaste hon varit med om. Det verkar alltså inte som om jag behöver känna att jag dragit igång något som folk ångrar att de gett sig in i, i alla fall inte än så länge.

Efter avtackande av besättningen körde Gunilla och jag tillbaka till Tbilisi. Tyvärr missar jag alltså det viktiga landdraget över passet, beroende på att färden hittills tagit längre tid än beräknat och att jag av flera skäl måste ta den flight hem som varit inbokad sedan länge.    

Mats G Larsson