Expedition Vittfarne sommaren 2004

Expedition Vittfarne är ett projekt som bland annat försöker avgöra huruvida det var möjligt för vikingahövdingen Ingvar den Vittfarne och hans mannar att för snart tusen år sedan ta sig till det vikingarna kallade Särkland, vilket tros vara länderna runt Kaspiska havet. Den vetenskapligt ansvarige i projektet, Mats G Larsson, tror sig ha funnit bevis i georgiska skrifter för att Ingvar tog vägen genom Kaukasus och nu skulle det bevisas att det var möjligt! Expeditionen började i Gammalsvenskby i Ukraina där en annan svensk expedition slutade 1996, allt för att vägen från Birka skulle vara komplett. Hela expeditionen beräknades ta 14 veckor.

När jag fick höra talas om expeditionen hösten 2003 var jag nyligen hemkommen från sommarsemestern i Ryssland, Georgien och Azerbajdzjan. Jag tyckte att jag hade skaffat mig goda kontakter i just de länderna expeditionen skulle passera, och ansökte om att delta, eftersom jag gärna skulle vilja återvända till Georgien i en vikingabåt.

Jag blev antagen på en tvåveckorsetapp vars delmål var just Georgien. När det började dra ihop sig för avfärd mot Svarta havet där jag skulle ansluta till expeditionen så var de rejält försenade. Det ledde till att jag fick komplettera mitt pass med ett ukrainskt visum i all hast.

Liten båt

Efter nästan två dagars resande med flyg från Kalmar via Stockholm, Moskva, Krasnodar och

vidare med buss och bil till Krimhalvön i Ukraina kom jag fram till expeditionens läger sent på kvällen den 30 maj. Vikingabåten ”Himingläva” låg uppdragen på stranden och den var verkligen liten! Den tar nio besättningsmedlemmar men inte mycket mer. Anledningen är ju att den ska kunna ta sig upp för de georgiska floderna upp till över tusen meters höjd över havet. Jag somnade snabbt i tältet jag delade med ryskan Olga, som var en av två ”lokala” medhjälpare på min etapp.

Dagen därpå var vinden emot oss. Vi fick ro i ganska hög sjö, som snabbt blev oss övermäktig. Vi drog upp båten på en strand och inväntade lugnare väder. Ganska snart kunde vi fortsätta, denna gång med hissat segel. Båten är ganska lätt att segla. Då och då måste den ösas, för en vikingabåt byggd för hand läcker lite grann.

Expeditionen fortsatte utefter Krimhalvöns vackra kust dag efter dag, och mestadels kunde vi segla. De första dagarnas regnande tärde ganska hårt på besättningen men ganska snart lyste solen. Inte sällan fick vi sällskap av delfiner som hoppade alldeles nära båten. Dagarna ombord fördrevs med att vi turades om att navigera och styra, ordna fram lunch, men mestadels bara av att njuta av solen, naturen och kanske högläsning ur Frans G Bengtssons roman ”Röde orm”.
                                            
Vid rodd var det däremot tuffare tag. Sex man satt vid årorna, en person styrde medan två öste båten eller ordnade proviant åt besättningen. Det var en timmas rodd som gällde, och varje halvtimma byttes tre man av. ”Vilan” blev således bara en halvtimma lång. Som tur var så var det faktiskt bara en dag på min etapp som bestod av uteslutande rodd.

När vi kom till ett nytt nattläger gällde det att snabbt få upp båten på stranden, för att inte vågorna skulle slå in i aktern. Därefter var det allehanda sysslor som skulle göras som att ordna fram ved, göra upp eld, laga mat och slå upp sitt tält. Men ett ”toalettbesök” bakom närmsta buske, men en ofta dyblöt toarulle i näven, var kanske det de flesta prioriterade först. Vid kvällsmaten, som kunde bestå av korv- och pastagryta, var det skeppsråd och eventuella problem ventilerades innan nattens vaktlista presenterades. Ett tvåtimmars pass som nattvakt fick man se fram emot varannan natt. Det gällde mest att se till att ingen tjuv försökte stjäla vår utrustning och att inte vågorna tog vår båt. Hade man morgonpasset fick man se till att det fanns gröt till alla vid åttatiden.

Militär närvaro

Vid varje tillfälle vi hade slagit läger tog det inte lång tid innan militären var på plats för att registrera oss. Jag minns särskilt en gång när vi tvingades ta lunchpausen på stranden på grund av för hög sjö. Stranden var mycket brant och klippig, och nedanför fanns en liten sandremsa vi kunde hålla till på. Det tog inte många minuter innan en ukrainsk militärtjänsteman iklädd pressvecksbyxor och enorm militärmössa kom nerklättrande för bergväggen som vi inte hade haft en tanke på att kunna bestiga.

Varje gång militären kom skulle det stämplas papper och kontrolleras pass och annat. Jag har varit i Ukraina tidigare men aldrig tidigare stött på denna enorma byråkrati, som verkade hänga ihop med att vi kom seglandes.

De var ofta vänliga, och mannen som kom nedklättrande för berget kom mest för att upplysa oss om att det fanns en bättre strand någon kilometer bort. Framemot eftermiddagen kunde vi ro till den anvisade platsen. Det var en fin sandstrand och härifrån kunde man se över Kertj-sundet som utgör gräns mellan Ukraina och Ryssland. Det återstod nästan en vecka av mitt deltagande i expeditionen. Dessvärre skulle det visa sig att det inte blev så mycket mer rodd och seglande…

Att passera över till Ryssland gick nämligen inte att göra hur som helst. Först sa militären att de skulle ordna så passpolisen kom ut till vårt läger för att stämpla ut oss ur landet. Sen ändrade de sig och det gick någon dag till. Ryssland rapporterade att de inte kunde ta emot oss varsomhelst. Vi skulle bli tvingade att segla en flera dagar lång omväg.

Vår expeditionsledare Håkan satt i princip hela dagarna i förhandlingar med olika tjänstemän i den närliggande staden Kertj. Plötsligt hävdade Ryssland att vi inte fick segla alls i ryskt vatten, eftersom vår ansökan som var inskickad ett halvår i förväg saknade någon stämpel, som skulle ta tre veckor att ordna fram! Som tur var kunde vi andra njuta av soliga dagar på en sandstrand vid Svarta havet! Öl, kortspel, vedhuggning och bad var avkopplande även om det kändes frustrerande att inte komma framåt.

Efter fem dagar på denna strand tvingades vi ge upp våra förhoppningar om att kunna segla över till Ryssland, och istället fick vi ta bilfärja över Kertj-sundet.

Nu var det endast någon dag kvar på mitt deltagande av expeditionen, och vi var långt ifrån min tänkta slutdestination – Poti i Georgien.

Till Georgien på egen hand

Jag hade på förhand bestämt träff där med några svenska kompisar som skulle komma ner för att möta upp mig i Georgien, tillsammans med några av de georgiska vännerna jag lärde känna på semestern 2003. Därför fick jag lämna expeditionen någon dag i förväg, för att på egen hand ta mig till Poti. Där väntade en veckolång semester i Georgien och Armenien, men det är en helt annan historia.

Av Johan Håkansson