Resan var uppdelad i sju etapper och på grund av olika orsaker så kunde jag inte följa med på någon annan etapp än den sista, den till synes enklaste etappen, men i gengäld så skulle vi ju få segla på Kaspiska havet. Då listan över besättningen var klar visad det sig att vi fyra som skulle hoppa på blev en geografisk spridd grupp, jag från Lycksele i Lappland, Rickard från Skåne, Patrik från Stockholm och Per från Göteborg. Vi tog kontakt med varandra för att samordna resan från Sverige, en till synes ganska enkel uppgift men som skulle visa sig nog så komplicerad. Efter att ha kollat upp olika alternativ så blev det så att vi skulle resa från Arlanda via St. Petersburg till Baku och så långt hade vi inga problem. Problemen kom då vi blev tvungna att söka visum för två övernattningar i Ryssland i samband med byte av flyg och flygplats i St. Petersburg. Problemet skulle inte ha uppstått om vi hade kunnat visa upp ett visum från Azerbajdzjan men det skulle vi få då vi kom dit och det gick inte att få på förhand. Till slut löstes detta genom att köpa ett svindyrt visum för två dagar och så var det problemet ur vägen. För min del började problemen redan då jag skulle resa från Lycksele. Jag hade tänkt flyga en lördag morgon hemifrån, men det gick inget flyg då så det blev att beställa en tågbiljett och jag skulle vara framme i Stockholm söndag morgon i god tid att träffa mina medresenärer och ta oss till Arlanda där flyget skulle gå 18.00. Med spänning steg jag på tåget på Vännäs station kl 20.00 och fick av konduktören veta att vi skulle bli några timmar försenande men fortvarande i god tid. Efter en pilsner i restaurangvagnen gick jag och la mig och vaknade 05.00 med ett ryck, tåget stod stilla. Jag hoppade ut och såg till min förskräckelse att vi stod kvar på samma ställe där jag steg på.

Efter en massa problem fick jag till slut tag på en hyrbil och trampade gasen i botten mot Stockholm och hann, med någon timme tillgodo, att parkera på Arlanda.

Resan till Baku gick utan missöden och vi fick en inblick i hur det kan gå till på flygplatser i öststater och det är värt en egen berättelse bara det.

Framme i Baku blev vi upphämtade av en läkare som vi kommit i kontakt med via Vittfarneföreningen och han skjutsade oss till ett hotell där vi skulle vänta på följebilsföraren Akaki som skulle laga bilen. Efter en övernattning och snabb rundvandring i staden påbörjade vi resan till båten på knaggliga vägar, väl framme var det redan mörkt så det var bara att resa tältet och krypa in i sovsäcken.

28/7.

Dschavad.

Första morgonen blev vi väckta och serverade gröt och Håkan och Tomas gick igenom rutinerna som vi skulle följa de följande två veckorna. Platsen som vi nu var på var kanske det ställe där deltagarna i Ingvarståget blev överfallna med eldkastare av elaka greker.

Efter genomgången var det dags att lasta båten, som verkade alldeles för liten för att rymma all packning men det visade sig inte vara något problem och till slut var det dags att greppa årorna för första dagens rodd. Det visade sig snart att det inte var några problem med rodden, desto värre var värmen som låg på mellan 40 och 45 grader i skuggan varje dag. Enda sättet att svalka sig var att blöta ner tröjan och kepsen i flodvattnet och ta på sig dom för vi tordes inte bada i flodvattnet. Floden Kura som rinner genom flera länder och mynnar ut i Kaspiska havet kan ses som ett enda stort avloppsdike där stränderna vid byarna fungerade som soptippar och bryggplats för fiskare.

29/7.

Meyniman.

En lugn och skön natt i österled. Vi kommer sent iväg och ror som vi inte gjort annat i hela vårt liv för att ta igen den tid som vi gått miste om. Vid lunchtid närmar vi oss en stad och beslutar oss för att äta på restaurang, vi hittar en som ligger vid floden så vi har full uppsikt över båten och behöver inte lämna någon vakt. Vi får ett furstligt mottagande, vi är kändisar. Vi ombeds sätta oss ner och pilsner till alla bärs fram och vi meddelas att borgmästaren är på väg för att bjuda oss. Vi ringer för att få tag på Akaki och följebilen och han lovar att komma. Borgmästaren anländer med tv, radio och tidningsreportrar och bjuder på en braklunch med öl och vodka, vi måste tillslut avbyta och försöka ta oss iväg eftersom vi ligger efter tidsschemat. Uppsluppna av pilsnern och supen går rodden som en dans och vi hittar ett fint ställe att slå upp lägret på kvällen. Nu visar det sig att trots att stället såg fint ut så gick det inte många minuter innan traktens alla ungar hittade oss och jag och Rickard som stannat kvar för att fixa middagen medan de andra hade gått och handlat fick avbryta för ungarna var överallt och vi var rädda att något som inte tillhörde dom skulle följ med.

30/7

Byn Igribgulhi.

Vaknar efter en lite orolig natt. Vi hade besök av en onykter hästhandlare och tre knivviftande ungdomar i går kväll. Vi skickade bort dom från lägret men jag hade en av de första vakterna och såg glöden från deras cigaretter en bit bort. Då fick jag se Håkan riktigt förbannad för första och enda gången. Han kom ut ur tältet tog med sig ficklampan och batongen och gick fram till dom och förklarade på en blandning av ryska och engelska i hårda ordalag att skulle dom inte omedelbart försvinna så skulle något riktigt otrevligt hända dom och vid åsynen av denne till vardags så lugne viking som nu nästan såg ut som en bärsärk så förstod dom att det var nog lika bra att ta sig så långt från lägret som möjligt. Rodd som vanligt genom ett mer och mer liknande ett ökenlandskap. Inga problem med blåsor för mig, däremot börjar skinnet svida trots flitigt användande av alla sorter solskyddsmedel.

31/7.

Byn Komsomol.

Rodd i vanlig ordning, nu märks det att det inte är så långt kvar, bebyggelse efter hela vägen. Vi stannade till i en stad för att försöka köpa rysk kaviar som skulle vara billigt här. Kaviar är visst förbjudet för vanligt folk att sälja och en springare skickas iväg för att ordna några burkar, efter lång väntan kommer han tillbaks med några glasburkar som vi förstår inte kommer att vara ätbara då vi kommer hem så vi handlar inte. Vi har bara en liten bit kvar till mynningen så vi letar och hittar en övernattningsplats på en gård tillhörande en ungkarl och Simon förklarar för honom att vi bara ska stanna en natt, vilket visar sig bli många fler.

1/8.

Kuras mynning.

Vi vaknar av att en hög med beväpnade militärer besöker vårt läger, dom såg nog inte då vi kom i går. Vi försöker förklara att vi ska vidare till Baku och att vi väntar på rätt vind.  Vi travar iväg några kilometer till havet och får äntligen kasta oss i hyfsat rent vatten, på vägen tillbaks tömmer vi de små butikerna på pilsner och cigaretter.

2/8.

Kuras delta.

Militären vill inte släppa iväg oss därför att de behöver klartecken från deras utrikesdepartement.

Håkans kontakter lovar fixa alla tillstånd som behövs men problemet är att Ministern som hjälpt expeditionen inte svarar i telefonen.

Akaki och Håkan åker iväg för att rekognoscera kusten längre norrut.

3/8.

Kuras delta.

Ännu en dag utan lösning på problemen med militären. Vi tömmer följebilen och åker in till Neftchalan för att äta gott, skicka e-post och handla. Det blir stor uppståndelse då vi kommer fram, tidningarna har visst skrivit en hel del om oss och vi får försöka göra oss förstådda på engelska, tyska, ryska och teckenspråk. En del av oss försöker köpa rysk kaviar på den svarta marknaden, några skumma personer försöker fixa det men det slutar med att vi avbryter det hela. Men det kändes att vi behövde den här dagen efter alla problem med militär osv.

4/8.

Kuras delta.

Inget speciellt, vi tar den dagliga vandringen till havet och köper ett par öl på vägen.

5/8.

Kuras delta.

Det enda som händer idag är att Per beslutar sig för att avbryta expeditionen, alla tycker det är synd men han känner nog att det här var inget för honom, sitta bredvid båten och vänta är inget för en råseglare från västkusten.

6/8.

Kuras delta.

Akaki åker till Baku för att hämta upp Stine, en dansk reporter från Illustrerad vetenskap som ska följa oss under en dag. Vi tillbringar dagen som vanligt med att spela kort, läsa, röka och vila och frustreringen sprider sig, vad händer? Kommer vi någonsin få lämna detta avloppsdike?

Akaki och Håkan tillbringar mer och mer tid i telefonen för att lösa dödläget vi hamnat i och tillslut kommer Akaki fram till ministern och problemet är löst på 15 minuter. Tydligen hade militären trott att vi skulle till Kazakstan?? Vad i hela friden skulle vi göra där? Nåväl, glädjen är på topp och dämpas inte av att Thomas fyller år och har inhandlat kött för grillning och några lådor Xirdalan och jag tänker att vilken tur Stine hade som faktiskt kommer att få något att skriva om.

7/8.

Kuras delta.

Nu är det dags, den stora dagen har kommit då vi äntligen ska få segla Himingläva på Kaspiska havet. Efter en snabb frukost lastar vi allt och börjar ro mot mynningen. Väl framme möter vi några fiskare som vinkar avvärjande men vi satsar allt med sex roddare och lyckas tillslut bestiga de höga vågorna och helt plötsligt är vi ute på havet. Seglet upp och champagnen öppnas, nu ska det bli segla av. Detta är rock´n´roll, vi flyger fram över vågorna och likt maraboureklamen är vi ibland långt över och nästa stund ser vi bara vågor runt oss. Det är först gången jag seglar trots att jag tillbringade mina uppväxtår fiskande på sjön hemma i lappland, segelbåtar förekom inte alls i norrlands insjöar utan vi fick använda oss av åror och då vi blev äldre fick man rycka igång motorn. Jag var lite ängslig för att sjösjukan skulle slå till, jag kan inte åka finlandsfärja utan en rejäl whiskey under västen, men det var inga problem. Problem hade vi däremot med rodertampen som brast några gånger men med en skicklig skeppare fixades det snabbt. Allt det roliga måste få ett slut och tillslut måste vi gå iland för att söka nattläger innan mörkret föll. Vi hade fått noggranna instruktioner hur det skulle gå till och jag tror vi skötte oss bra, båten blev inte skadad eller full med vatten.  Vi reser tälten och lagar oss en riktigt god middag innan vi kryper ner i sovsäcken.

8/8.

Kaspiska havets kust.

En härlig dag som vanligt. Fel vind och vi tillbringar dagen med bad och slappande, vad skulle vi annars göra?

9/8

Kaspiska havets kust.

Vi vaknar till en ny dag med fel vind, men vi håller humöret uppe och tror att vindarna ska vända. Sol, bad, promenad till byn för att handla, läsa, sova.

10/8.

Kaspiska havets kust.

Nu känns det som tiden rinner iväg från oss lika snabbt som vindarna envisas med att blåsa åt fel håll. Vi får nog inse att det inte blir någon mer segling.

11/8. 

Kaspiska havets strand.

Nu finns ingen återvändo, vinden vill inte vända och Akaki och Simon åker och hämtar vagnen. Vi lastar den senare på kvällen för att kunna starta resan till Baku direkt efter frukosten i morgon.

12/8.

Kaspiska havets strand.

Vi åker på släpvagnen in till närmaste by där vi hittar några taxibilar som lovar att ta oss till Joakim Granbergs hotell norr om Baku. Håkan och Tomas åker med bilen och båten. Vi längtar efter att få tillbringa några dagar på detta lyxhotell, vi vet ju vad som väntar vilket de andra inte har en aning om. Efter lite dividerande får vi våra rum och senare baxar vi ner Himingläva till stranden framför hotellet.

13/8. 

Mardakahn, Baku.

I dag badar vi och på eftermiddagen åker hela gänget in till Baku för att förlusta oss på stadens barer, vilket vi lyckas med riktigt bra om jag får säga det själv utan att skryta.

14/8. 

Mardakahn, Baku.

Den stora dagen, idag ska hotellet invigas och vi ska firas på alla sätt. Vi har pressvisning vid båten och där vimlade det av tv-kameror och radioreportrar, jag tror att ingen där hemma kan föreställa sig vilket pådrag som gjorts för vår skull. Vi placeras vid ett långbord nära scenen och kvällen börjar med en grön drink med paraply.

1500 inbjudna potentater, och de mest populära artisterna uppträder på scenen. Efter, för en gångs skull, god mat och mängder med gröna drinkar och öl händer det som brukar hända då fulla vikingar från Sverige ska utmärka sig, en efter en hamnar i polen med kläderna på, till och med Joakim, hotellchefen. Det uppskattades inte riktigt av ägarna till hotellet men en del inbjudna gäster tog våra sedvänjor på allvar och hoppade i med Armanikostymer och dyra italienska skor. Man kan ju bara undra om vi skapat någon ny trend där borta.

15/8. 

Mardakahn, Baku.

Slappardag med bad, jag letar mina sandaler som försvann i går. Vi åker in till Baku och jag inhandlar ett par skor av den värsta sorten. Vi handlar souvenirer och avslutar kvällen med några pilsner.

16/8. 

Mardakahn, Baku.

Idag är det dags för hemresa för mig, Patrik och Rickard, det är med ett visst vemod vi lämnar våra vänner och Himingläva i Österland. Viktor och Janne åkte redan i går och de övriga ska ta sig hem på annat sätt. Nu är vi vana vid det orediga köandet och tar det bara lugnt tills alla andra trängt sig först, vi anländer till vårt (trevliga) hotell i St Petersburg för en övernattning innan vi får bestiga svensk mark igen.

17/8.

St Petersburg, Ryssland.

Sista etappen hem. Transport till flygplatsen och alla är risiga i kistan men vi bestämmer oss för att det inte kan bli sämre så vi beställer in sushi och äter med god aptit, sedan handlar vi de sista souvenirerna och kliver på planet till Arlanda.

Vid ankomsten åker vi hem till Patrik, själv rusar jag ner till Dressman för en helt ny mundering inför kvällens pilsnerdrickning med gamla vittfarneresenärer. Vi var nog inte så roligt sällskap, vi varvade öldrickning med toalettbesök och gäspningar så kvällen blev inte så lång. I morgon åker man hem till Lycksele och då börjar arbetet med att försöka berätta allt man varit med om för nära och kära.

Slutord

Jag skriver detta några år efter resan och det känns som man inte hunnit sortera alla upplevelser än och man kanske aldrig gör det.

Men jag vill tacka alla som gjorde det här till min största upplevelse hittills. Speciellt Håkan, Thomas, Viktor och Jonas. Men även mina reskamrater, Rickard, Patrik och Per.

Mikael Jakobsson