Erfarenheter med Himingläva
Håkan Altrock

Sommaren 2001 var redan halvt gången då jag och nio stycken vikingasinnade vänner kunde bära båten de fyra kilometrarna till sjön Yngaren. Bl.a. just i den isländska sagan om Ingvar den Vittfarne nämns vid ett tillfälle att man bar båtarna. Detta ville jag ju förstås prova. Sagt och gjort. Det var en tryckande het sommardag då vi, tio "galningar", ställde oss i de selar som hade anordnats under skrovet och började kånka. I början gick det lätt, men ganska snart blev varje steg en sann pina. Rasterna kom med allt kortare mellanrum och dricksvattnet fick en strykande åtgång. Men humöret var glatt och efter ett par timmar nådde vi sjöns strand och kunde knuffa vårt vackra plågoris i sjön. Jag kunde stolt konstatera att den inte tog in en droppe vatten. Efter riggningen tog vi ut båten på en provtur och kunde konstatera att hon på alla sätt uppförde sig som man hade hoppats på.

Himingläva blev båtens namn. Himingläva betyder "Himlen lyser igenom" och hon var en av havsguden Ägirs och havsgudinnan Rans nio döttrar. Som alla hedniska sjöfarare visste och vet så kommer ju vågtyperna nio åt gången till havs, inte sju som kristendomen tyckte verkade bättre. Döttrarna är de nio vågorna, som alla bär namn efter olika sorters sjöar.

Efter en vecka av pressvisningar och intensivt flyttstädande (Jag passade på att flytta ut från Björkvik och på vinst och förlust se vart ödet ledde mig) samlades jag och nio andra vikingaentusiaster vid båten för att ro och segla henne från Yngarens sjösystem via Nyköpingsån till östersjön.
Med på denna jungfrutur var bl.a. Mats G Larsson och en del av kämparna från båtbärningen helgen innan. Det hade redan börjat skymma då vi avseglade, så den första dagen begränsade sig till en kortare rodd. Nästa dag prövades emellertid båtens seglingsegenskaper på allvar då det blåste relativt starkt, och efter en försiktig forspassage vid Vrena nådde vi framåt kvällen dag två Nyköpingsåns mynning. Vi pressade på lite till och passerade den första forsen genom ett landdrag men såg oss nödsakade att slå läger för natten före fors nummer två som hördes tydligt i mörkret. Denna fors var inte uppdämd som den första, och med två personer i vattnet, för att lotsa båten rätt, kom vi igenom denna och även nästa strömparti dagen därpå.

Vädret var gråmulet och kallt vilket var till expeditionens fromma då den vid det här laget rätt slitna besättningen gärna rodde för att hålla sig varma. Vid Harg blev det återigen ett landdrag förbi de uppdämda forsarna. Det var en brant strandbrink att dra båten uppför innan vi nådde planmark men det klarades galant efter att vi hade lyft ur all packning.

Efter Harg sjösatte vi återigen båten för en kortare sträcka till nästa landdrag som låg inne i själva Nyköping. Här fick vi hjälp av Antikvarien på Södermanlands Museum, Olof Hermelin, som också stod för den massmediala bevakningen. Tröttheten var minst sagt stor när vi hade lyckats dra förbi den första forsen i själva staden. En stor folkmassa hade på museets uppmaning slutit upp och beskådade oss storögt när vi återigen sjösatte båten samt hjälpte oss att dra upp båten före nästa fors trehundra meter nedströms. Tvåhundra meter på land och så ännu en gång i vattnet för tvåhundra meters rodd fram till den sista upptagningen. Här avblåste jag den autentiska delen av jungfruturen då mörkret hade fallit, nyköpingsborna gått hem och stora delar av besättningen var tvungna att fara hem till sina jobb dagen därpå. En båtkärra hyrdes och det sista draget klarades snabbt av. Nere i hamnen förtöjdes så Himingläva och vi fyra som skulle fortsätta ut i skärgården kunde njuta en välförtjänt vila.

Den fortsatta sommarens seglingar går jag inte närmare in på. Vi förde båten norrut, in i Mälaren, runt södertörn och tillbaka in i Mälaren. Slutdestination denna sommar visade sigbli Västerås där jag skaffade arbete och bostad. Till de största upplevelserna under denna seglings säsong hör den skarpa bidevindsbog vi gjorde från Nynäshamn till Nåttarö. Här visade båten vad den förmådde i sjögång och under dikt bidevind. Nåttaröfärjan mätte vår fart till sex knop, och då gick vi ändå inte så fort som vi hade gjort strax innan mättillfället.

Till upplevelserna hör också seglingen vid Tvären då vi under hård slör seglade om moderna segelbåtar och för en stund torde ha varit uppe i runt nio knops fart.

Slutligen måste den andra seglingen upp mot Södertälje omnämnas. Vi var endast tre personer ombord och började seglingen försiktigt med fullrevat segel. Vinden var stenhård från syd, och efter hand blev vi djärvare och slog ut rev efter rev tills seglet var helt orevat. Vilken syn det måste ha varit att se oss från de moderna båtar vi seglade om. Några vi passerade hann fotografera oss och jag när fortfarande en from förhoppning att jag någon gång ska få se dessa bilder.

Seglatserna sommaren 2001 visade på att båtens sjöduglighet är god. Skrovet rör sig som enorm i sjöarna, vilket är legio på vikingarnas lätta båtkonstruktioner. Hellre böja sig för vågorna än att stånga sig igenom dem. Båten är mycket snabb under segel och förhållandevis snabb för åror. Att bära båten går bra men lönar sig troligen ej vid längresträckor. Draget genom Nyköping visade att även så kallade glidrännor är både tidsödande och problematiska vid längre dragsträckor jämfört med att dra båten på kölen. Något som kräver ett någorlunda skonsamt underlag, en slitköl eller en påsurrningsbar glidmede som träcker sig under hela båtens längd. Detta skall utprovas kommande vår.

Det största antalet personer som jag har haft med ombord är tolv stycken. Trots att vi var utan packning och endast rodde, så kändes båten en aningen överbefolkad. Fribordshöjden var fortfarande tillfredsställande och segling hade utan tvivel kunnat genomföras, men grundläggande packning till alla ombord inklusive proviant för allt utöver en dagstur hade inte varit lämpligt att medföra. Under resan från Björkvik till Nyköping som innebar två övernattningar var vi tio personer ombord. Detta kan nog ses som maximalt antal på halvlånga resor. På en så lång och krävande resa som den genom Transkaukasien torde nio stycken vara idealiskt. Under rodd kan då sex man ro medan tre vilar och sköter styråra etc. Avbyte sker med tre roddare (en sida) åt gången varje halvtimme.