Den 13-14 september skulle vi ut och träna strömmar och forsar i nedre Dalälven. När jag anmälde mig trodde jag att det handlade om att ro en helg så jag fick en smärre chock när jag läste mailet och fick se att vi skulle ut och bada i en älv på hösten. Men eftersom jag inte hade varit med tidigare så var enda alternativet att vara med vi nästa tillfälle i oktober och det lockade inte mer så jag bet ihop.

Vi från Stockholm skulle träffas kl. 7 för att få skjuts med Håkans bil, men jag började förstås helgen med att ställa väckarklockan en timme fel, så de fick komma och hämta mig. Jag klämde in mig med Håkan Altrock, Tomas Nilsson, Robert Adfeldt och Fritte Vanecek och så gav vi oss av mot Gysingeforsen i nedre Dalälven. Jag får nog erkänna att jag var lite nervös. Väl framme mötte vi Magnus Edekling, som hade åkt ända från Karlskrona för att följa med, och Patrik Eliasson och Jonas Falander som kom på motorcykel.

Vi kom fram till båten och började packa. På nåt sätt fick allt plats i båten trots att det verkade omöjligt när det låg i en stor hög på stranden. Ungefär när vi var klara dök reportrarna från TV upp. Den här helgen skulle nämligen vår träning inför expeditionen filmas av TV-team från Vetenskapens värld. Programmet kommer antagligen sändas någon gång i november, mer information om det kommer så fort vi vet datum.

Vi sjösatte båten och efter lite manövrar för att komma igång och ro i takt och hamla ("ro baklänges") och sånt, tog vi snabbt itu med den första forsen som låg inom synhåll från båtplatsen. Efter en sekunds tvekan hoppade jag ner i det midjedjupa vattnet bara för att upptäcka att jag hade oroat mig i onödan. Det kändes inte alls så kallt som jag trott. Forsen var kort men det var ganska strömt, och man fick direkt en känsla av att båten kunde sticka iväg rätt snabbt om man inte såg upp. Till skillnad från moderna båtar är Himingläva ganska känslig. Om det kommer en oturlig stöt precis på en svag punkt kan bordläggningen spricka. Därför är det viktigt att hela tiden försöka undvika kontakt med stenar på botten. Hela tiden låg en följebåt med kamera en bit ifrån och filmade våra ansträngningar.

Tanken var att vi först skulle ta oss nerför tre forsar och sen ro in i en annan gren av älven och ta oss uppför en annan fors. Vi hann med lite rodd och en lite större fors till innan det var dags för lunch. Först nu började jag frysa, innan hade man jobbat så hårt att man inte blev kall trots vattnet. Det hade varit skönt att få på sig lite varma kläder, men solen värmde skönt i alla fall.

Efter lunchen skulle kameran vara med ombord för att få lite bilder på nära håll dels av när vi tog båten nerför nästa fors, men också när vi rodde. Det var inte lätt att vara som vanligt med en kamera upptryckt under näsan. Min plats var längs båtens ena sida och flera gånger råkade jag titta åt kameran bara för att upptäcka att den var riktad rakt mot mig. Man försökte förstås låtsas som ingenting…:)

Det var ganska mycket folk som tittade på oss från vägen, flera som tog kort. Någon av dem måste ha missuppfattat det hela (en båt på väg ner för en fors med en massa människor i vattnet, det kan ju inte vara som det ska) och ringt 112, för plötsligt svängde det ner en ambulans på parkeringen precis bredvid forsen. Någon minut senare närmade sig räddningstjänstens båt och undrade hur det gick. Utmärkt svarade vi, men medan vi tog oss ner för resten av forsen låg motorbåten kvar en bit bort, och killarna tittade misstroget på oss. När vi en bra stund senare kom ner, närmade de sig igen och meddelade att från och med nu fick klara oss själva… de hade ju varit väldigt hjälpsamma dittills…
Allt förevigades av kameran, undrar om det kommer med i slutresultatet.

Nu rodde vi en ganska lång bit, och med alla tillbaka i båten blev det lite trångt för den stackars kameramannen. Han gjorde i alla fall sitt bästa för att vara så lite i vägen som möjligt. I början gick det hur lätt som helst att ro, vi hade ganska mycket ström med oss, men plötsligt fick vi strömmen emot oss när vi svängde in på en annan gren av älven. Då fick vi kämpa desto mer för att komma framåt jämfört med land. När vi kom fram till dagens sista fors lade vi till en stund vid land och gick och rekade lite. Det var antagligen svåraste forsen hittills, det var dels en bilbro över forsen, dels flera gamla brofundament av sten. Detta gjorde att strömmen blev strid där vattnet kunde komma fram.

Dessutom skulle vi nu dra båten mot strömmen. Det innebär hårdare jobb, men samtidigt lite mer kontroll än när man går med strömmen. Efter att Håkan vandrat flera gånger fram och tillbaka över bron och stått och grunnat på bästa vägen satte vi igång. Det gick till så att flera av oss försökte gå så långt uppströms som möjligt med ett långt rep och hitta en bra sten att ta spjärn mot. Sen började vi dra båten uppåt medan de andra gick och höll i för att den inte skulle stöta emot några stenar. Så fort det började bli mycket rep över tog någon av oss änden och började leta sig vidare uppåt.

När vi äntligen kom upp och kunde lägga till var vi helt slut efter dagens äventyr. Det var otroligt skönt att få torra kläder på sig efter att ha klafsat omkring i blöta tunga kläder hela dagen. Vi satte upp tälten och började laga mat, medan Håkan intervjuades nere vid stranden. Det tar lite tid att koka upp en stor kittel med mat över öppen eld, men det är otroligt vad gott det blir. Det finns ingenting som går upp emot att sitta runt en eld och äta och snacka om dagens händelser. Tyvärr upptäckte vi att även om det nu blivit höst så hade inte myggen fattat det än. Området är ju känt för att vara bland de myggtätaste i landet, och vi började förstå varför.

Vi var alla rätt slut och eftersom det inte fanns ljus nånstans i närheten fanns det inte så mycket att göra, så vi förberedde oss på att gå och lägga oss tidigt. Jag stod en stund på den lilla parkeringen och beundrade stjärnhimlen. Det är inte ofta man är så långt bort från stan att man kan se stjärnorna så tydligt. Fullmånen gjorde också sitt till för att förhöja stämningen.

Alla hade hängt upp sina kläder på tork under natten, men när man kände på dem på morgonen kändes de om möjligt ännu fuktigare än innan. Det hade varit en riktigt ruggig natt, och en grå morgon, men när solen steg skingrades molnen och det såg ut att bli en lika härlig dag som lördagen.

Att sätta på sig de kalla fuktiga blöta kläderna från dagen innan var inte skönt, men snart kom vi iväg och då var det nog ingen som tänkte på det längre. Vi skulle nerför samma ström som vi gick uppför igår, men nu valde vi en annan väg. Den skulle visa sig svårare än vi trodde. Det var väldigt strömt och dessutom ganska djupt. Det blev tungt för dem som skulle hålla emot i repen i aktern och dessutom trasslade det sig så Fritte och Tomas fick korsa forsen simmande, men de hade inte en chans att hålla emot strömmen. Som tur var hade de rep att hålla i men strömmen var så stark att Fritte ibland mer liknade en ubåt…

Under tiden stod vi andra och höll i båten. När man står i vatten upp till höften i så stark ström, gäller det att ha fötterna inkilade ordentligt mot stenarna och att ha kroppen vriden så att det blir minsta möjliga motstånd. Ett par gånger råkade jag vrida mig lite för mycket åt sidan och benen drogs omedelbart iväg av strömmen. Det var nog mera båten som hindrade mig från att flyta iväg än tvärtom. Efter vad som kändes som en evighet var trasslet med ankarrepen över och vi kunde fortsätta vår mödosamma färd nedför forsen. Det var en otrolig lättnad när vi började komma ner mot mindre strömt vatten och man kunde slappna av lite.

Efter en stunds rodd kom vi fram till platsen där vi skulle dra upp båten och släpa den tillbaka över land till sin plats. Men först vila!!! Vi åt en lunch bestående av potatissallad och kalla köttbullar, otroligt gott! Ombytta och torra satt vi och hade det skönt i solen, men till slut var vi tvungna att fortsätta. Båten skulle upp på land. Efter att ha lyft ur allt ur båten hjälptes vi alla åt att dra upp båten. Det gick mycket lättare än jag trodde, bland annat för att man drar i ett rep som går igenom ett hål i kölstocken. På så sätt lyfter man samtidigt båten lite och friktionen mot marken minskas betydligt.

Sedan skulle båten släpas tillbaka till sin plats, en sträcka på ett par kilometer. Upp till landsvägen där bilen väntade var vi tvungna att dra för hand, medan kameramannen stod ute i buskarna bredvid vägen och försökte få med allt utan att bli överkörd. Vi tog nämligen i allt vi hade och kom med ganska hög fart. Nu var den här helgens färd nästan över. Bilen tog hand om resten av dragandet, vi behövde bara gå bredvid och se till att allt gick bra.

På vägen hem i bilen var vi alla helt slut, men det hade varit en jätterolig - och minnesvärd - helg.

Frida Nilsson