Över land och vatten med Himingläva
26 - 27 Juli 2003

Helgseglingen i slutet av juli skulle börja i Dalarö, vilket innebar tåg till Haninge och buss till Dalarö. Någonstans ute i skogen hämtade Karin alla med bil och skjutsade de förväntansfulla deltagarna till en sommarstugetomt där Himingläva låg i vattnet vid bryggan redan och Håkan slet med förberedelserna.. Han delade gärna med sig och några började kapa till bärremmarna i lämpliga längder.

De förväntansfulla deltagarna som skulle mönstra på i ett högsommarvarmt Dalarö var: Pär Jansson, Håkan Bältsjö, Martin Kempe, Janne Kilvik, Tomas Olsson, Magnus Hemström, Vasilij, Gunilla Larsson. Alla hade hittat varandra redan på Centralen, där vi skijlde oss från mängden bakom säckar och ryggsäckar, tält och liggunderlag. På vägen söderut fick vi lära känna dem vi skulle vara tvungna att dela många timmar med framöver. Packningen var lite i överkant och när den var i båten såg den redan full ut innan besättningen klättrat i. Det var ändå bara två dagar som gällde nu. På vägen till Kaukasus blir det många veckor så minimal packning är nödvändig om roddarna också ska få plats…

Kl. 10.20 kunde alla fatta årorna och ro iväg denna varma juliförmiddag med en knappt märkbar sydlig vind. Håkan Altrock var som vanligt skeppare och skulle försöka få ordning på sin vildvuxna besättning. Något förvånad var både han och övriga att vi redan från början lyckades ro i takt utan hjälp. Värmen var kanske det som den här dagen mest påminde om det som kommer att möta expeditionen i trakterna kring Svarta havet, där den lätt fortsätter upp till 40 grader. Det var lättrott i början på dagen och Håkan som hade utlovat tuff rodd, var lite bekymrad över medvinden. Vissa åror ökade till viss del svårighetsgraden. En del är så svängda, att det är en utmaning att lyckas ro längre sträckor med dem. De varierar i längd, ett par var tämligen tunga. På samma sätt som i vikingatida fynd, var här de flesta tillverkade av furu, men en av ask. 6 rodde åt gången, med en sidas byte var 30 é minut, vilket var helt lagom.

Dagens färdled har tusenåriga anor. Den finns omnämnd i Itinerariet, eller Navigatio som det kallas, den äldsta bevarade seglingsbeskrivningen för svenska kusten. Den hittades som en bilaga till danska kung Valdemars II Sejrs jordebok från 1200-talet och är en uppräckning av en mängd orter efter den färdled som de danska krigsskeppen tog vid erövringen av Estland 1219 och senare vid upprätthållandet av besittningarna där. Från Utlängan i Blekinge till Arholma, över Ålands hav, genom den Åländska skärgården och SV Finlands skärgård till Hangö och därifrån rakt söderut till Estland. De små, lätta krigsskeppen följde precis som vi kusten, dels för att färdas i skyddade vatten, dels för att kunna göra strandhugg för matlagning m m. Med all sannolikhet är det samma väg som vikingarna tog vid österledsfärderna.
Vid Dalarö, eller Dalernsund som det hette då, stod man inför ett vägval. Här skilde sig leden i en yttre och en inre led. Vid rätt vind tog man den yttre segelleden (vår led), vid hårt väder den inre via Baggensstäket och Sveriges holme och norrut innanför Ormingelandet, Rindö och Ljusterö, längre norrut genom flera nu uppgrundade sund som Nenningesund på Rådmansö. Den inre leden var framförallt en roddled och här är avstånden angivna i veckosjöar. Vad är då det? En veckosjö är beräknad till ca 4,2 sjömil och har tolkats som den tid man orkar ro innan man "viker sig", söker vila inför nästa etapp. Vad de angivna platserna står för vet man inte, det kan vara platser med lots, där det finns sjömärken, hamnar eller något annat efter färdvägen.

Alla rodde på friskt och i den svaga vinden rodde vi om segelbåtarna. En segelbåt meddelade oss att vi rodde i 3,4 knop varvid alla tog i lite extra och Himingläva flög fram i 3,8 knop. Färden gick innanför Måsholmen och utanför Kattskallen. Efter två byten, tre roddpass och knappt 1 ½ timme hägrade lunchen och vi hade nått Ramön där vi tog in i en fin vik på öns utsida ca 11.40. Vi hade rott en veckosjö och det var dags för rast. Vår ryske deltagare, Vasilij från St Petersburg, försvann upp i ett träd med en yxa och skaffade bränsle. Snart hade vi en eld och en härlig doft av Chili con carne spred sig. Efterssom de flesta glömt bestick och tallrikar, täljde vi till egna hyfsade varianter.

Vi klarade av lunchrasten på 1 timme och en kvart. 12.55 gled Himingläva ut ur viken mot Nämdöfjärden. En frisk SSO vind gjorde att vi satte segel 13.10. Båten flög fram över den vidsträckta fjärden i 4,5 knop med halvvind för styrbords halsar, redan 13.40 passerade vi Grönö fyr. Det vackra vädret hade dock lämnat oss och mörka moln tornade upp sig. Enstaka blixtar syntes på håll. Molnen kom snabbt upp och släppte ett lätt regn över oss. Med regnet kom också en sval, tillfälligt kraftigare vind som gav vita gäss på vågorna, ca 8 m/s.

Ca 40 m under oss hade vi vid Franska stenarna det vrak som under 1500-talet förlist i hårt väder på hemväg från Öland, med bärgat gods från Lybska Svan. Detta vrak trodde man p g a en felläsning i de gamla dokumenten var Lybska Svan, Gustav Vasas praktskepp, vilket innan någon visste ordet av spritt sig över världen som en förstasidesnyhet. Detta välbevarade och orörda vrak undersöktes och dokumenterades av Johan Rönnby från Södertörns Högskola och Jonathan Adams från Southhampton. Det visade sig att det trots att det inte är Lybska Svan har ett stort veteskapligt värde, visande ett skepp från övergången mellan klink- och kravellbyggnadsteknik för de stora skeppen, där ett kravellskrov delvis lagts utanpå ett äldre klinkbyggt. Publiciteten hade dock en baksida. Snart började föremål lämna vraket. En av roddarna idag var med vid undersökningen med Sjöugglan efter att kanoner mystiskt försvunnit från vraket.

Med Nämndö om styrbord fortsatte vi mot NNÖ i ungefär samma fart mer i slör och passerade 14.05 Kofotens fyr. Vinden var mer och mer med oss, men mojnade också allt mer. 14.50 var det dags för stödrodd. Knappt en timme senare mötte vi en gammal kajakpaddlande bekantskap från hamnen vid Träkvista på Eckerö, där vi tog in för natthamn vid en av vårens seglingar från Adelsö mot Sollenkroka. Han fick i uppdrag att ta kort på expeditionens övningsegling. Men i detsamma friskade det i något, så vinden gjorde att vi drog ifrån vår fotograf och istället fick bromsa med årorna. Allt gick bra och en av bilderna kan ni se här. Årorna kunde tas in och vi seglade vidare i en stilla slör, ca 3 knop och passerade ca 15.50 Stavsnäs. Vinden vred mer mot SO igen och vi seglade åter för halvvind och styrbords halsar. Platser som nämns i Itinerariet, som vi passerat idag, var Nämdö (neflö), Berghamn (strömsö), liksom Runmarö (rudmi) som vi nu hade om styrbord..

Under vkingatidens slutskede kan Ingvar ha följt denna led efter att ha samlat ihop deltagare till sin expedition från hela Mälardalen och Östergötland. Under 1200-talet passerade den daska flottan här. 1719 sågs en flotta av roddgalärer anlända från öster. Det var den ryska flottan på 132 galärer med 32 000 man ombord och flera hundra kosackhästar utskickad av tsar Peter den store, som lämnade en stor del av skärgården i aska och ruiner, bl a Runmarö som brändes. Liksom vid de flesta militära maritima expeditioner, var här lätta, långsmala roddskepp de mest framgångsrika vid överanskningsanfall. På samma sätt som för de vikingar som rott Himinglävas förebild, behövde ryssarna med sina roddgalärer gå in vid land för matlagning. Därför finns det på många lättbevarade holmar i skärgården s k ryssugnar bevarade från den tiden, bl a här vid Gatan på NV Runmarö. Gårdarna på Runmarö hade sällskap med tusentals gårdar runt om i skärgården som brändes, liksom herrgårdar och slott, sju städer mellan Gävle och Norrköping, liksom tio stora järnbruk som ödelades helt.

På babords sida hade vi snart ytterligare en intressant plats, Djurhamn. Här har sedan medeltiden varit en samlingsplats för örlogsflottan. Här låg Kristian I med sin flotta, här samlade Gustav Vasa sina skepp, liksom Gustaf II Adolf. Kanske var Djurhamn den samlingsplats som också Ingvar använde innan hans följe gav sig iväg österut? Här kom den gamla huvudleden västerifrån från Mälaren och Stockholm som då gick genom Vindöström, vilket gör platsen lämplig för deltagarna både från Mälardalen, Södertörn och Östergötland. Vindöström var ett gissel för sjöfararna. Den krävde rakt akterlig vind, vilket gjorde att det vid fel vind med de större handels- och örlogsskeppen under historisk tid bara funnits två möjligheter; antingen att ligga och vänta, vid Djurhamn har det t ex så långt tillbaka man känner till funnits en god krog, eller att varpa fram skeppet varvid båten drogs fram med hjälp av varpankare, tampar i land, eller att skeppsbåten bogserade. Vid det sistnämnda alternativet var det givetvis trälande båtsmän som fick ro, varför passagen fått smeknamnet "Båtsmanspinan". På bottnen vid Djurhamn finns mängder med lämningar från äldre tider. Dykare har hittat, krukor, glas, flaskor och kritpipor m m som slarviga sjömän tappat. Här ligger också resterna av Riksvasa, det örlogsskepp som 1623, några år före Vasas förlisning hamnade på bottnen genom en brand ombord och där bl a kungen dykt.

Himingläva seglade norrut utan problem och redan ½ timme efter Stavsnäs var vi frammevid Kanholmsfjärden. Här övades stagvändningar, vilket var välbehövligt då hälften av besättningen inte seglat råriggat tidigare. Vi var nära slutmålet för dagen, den lilla holmen Rönnskäret N om Runmarö, så seglet togs sedan ned och vi rodde försigtigt in mot öns NÖ strand. Här var det många stenar som lurade förrädiskt under vattnet. När vi närmade oss en fin strand hoppade nästan alla raskt i då det grundade på för att båten skulle lätta och gå över blocken på bottnen. Det visade sig dock vara djupare än det såg ut att vara och resten av kvällen hängde det shorts och strumpor på tork i nästan alla träd på holmen. Kl. 17 kunde vi göra strandhugg och bära i land båten. Ja, vi bar den verkligen i land, fram och tillbaka med 4 bärremmar och en som lyfte aktern. Det var en hel del omfördelningar av läget för bärremmarna innan jämvikt erhölls. Vi prövade att dra båten över strandens gräs och sand, vilket var betydligt mindre ansträngande, men kräver en dragköl som tar det största slitaget på kölen. En sådan av trä finns på de båda äldsta bevarade uppländska båtfynden; Årbybåten och Viksbåten. I Nordnorge där båtar dragit över land på ed mellan fjordar och sjösystem ända in på 1900-talet, har dragkölen levt kvar och där görs den alltid av björk (Gunnar Eldjarn, Tromsö, information). Under 40 minuter bar vi och släpade båten, tills vi avslutade med en snygg "fickparkering" mitt på ön.

Ett tältläger växte upp på ön och vår ryska vän for åter upp i träden för att skaffa bränsle till elden och gjorde dessutom en snillrik ställning för att hänga upp grytan. Rotsaker och korv förbereddes av dagens kock NN, till en förträfflig gryta. Då denna började bli färdig började alla återigen frenetiskt att tälja till slevar av det som fanns till hands.. Den goda grytan förvann snabbt ner i allas magar. På den lilla ön tillbringades kvällen framför elden, under det att funderingar gjordes över farlederna för de färjor och lastfartyg som avtecknade sig mot horisonten långt bort. Vi bestämde oss för att det var färjorna till Riga som skymtade i fjärran. Den lilla holmen var så liten att när man gick bakom träd på ena sidan av ön, kom man framför dem på den andra. På motsatta sidan fanns en lika fin strand och klippa. Där kom det besök framemot kvällen och några abstinensfulla blickar riktades mot de backar med dryck som bars i land. När mörkret börjat lägga sig försvann de lika fort som de hade kommit, kanske förskräckta av uppsynen hos de vilda väringarna på NÖ sidan. En efter en försvann dock väringarna in i tälten och slocknade, alla utom en NN som valde att sova under bar himmel istället för i det tält som hans fru skickat med honom och som han nu istället välvilligt lånade ut.

På morgonen undrade alla hur det hade gått att sova ute för NN. Det hade regnat på tälten större delen av natten. Men NN hade inte märkt av annat än att det kom några stänk i sin vattentäta sovsäck. På morgonkvisten hade dock regnet dragit förbi och de som kravlade sig ur tälten på morgonkvisten vid 8-tiden, möttes av strålande sol. Det var perfekt med ett uppfriskande morgondopp i det ovanligt varma havsvattnet.. Efter frukost var det dags att packa och bära båten över ön i lyftremmarna till stranden på andra sidan. 10.00 lyftes båten och bars över klipporna, 10.04 var Himingläva vid stranden på den motsatta sidan av ön. Riggningen och inpackandet av all utrustning tog sin lilla tid, men 10.40 rodde den tappra skaran iväg ut mot Kanholmsfjärden, med sikte mot militärmasterna på Skarpös norra spets. Trots medvind beslöts att dagen skulle inriktas på den viktiga roddträningen inför Kaukasus. Det var inga problem, med alla åror bemannade och en utvilad besättning flög Himingläva över fjärden som om vi haft segel. På Kanholmsfjärden har det arrangerats kappseglingar sedan 1870-talet och Himingläva hade legat bra till, även under rodd, efterssom vi tidvis höll 4 knop! Tre roddpass och två byten efter starten passerade vi Sollenkroka brygga 12.10. Vi hade en lunchö i sikte och rodde in mellan Ängsholmen och Samsholmen (?), förbi Lökholmen till en pytteliten holme kantad av klippor och vass, där vi lade till 12.40. Varmt, soligt och vindstilla var det när vi njöt av resans sista måltid tillsammans, lappskojs, efter ytterligare en veckosjös rodd en solig julisöndag. 13.50 rodde vi ut från lunchholmen mot Vindövarvet, som ligger vid Sollenkrokafladen som för hundra år sedan var en mycket använd ankringsvik. Man kan också göra som Oscar II; meta abborre i kanalen som leder in till Vämlingen. 14.15 angjorde vi bryggan vid vårt slutmål och skiljdes för denna gång.

Text och foto
Gunilla Larsson

Fler bilder från denna segling finns här >>