Råsegling bland skär och råbockar
10 - 11 Maj 2003

Vi hade nu hunnit till den andra helgen i Maj, och vilken skillnad i temperatur och väderläge var det inte emot den föregående seglingen, nätt och jämnt en vecka tidigare ! Då våren detta år varit mycket sen, befann vi oss just i lövsprickningen, och kanske man borde gå över till ett slags stads- och miljöskildring i stil med den som inleder Strinbergs "Röda Rummet" för att skildra vår färd till Djurgården, och Vikingarnas båtklubb. Det var som om vi under tiden "bytt värld" nästan helt och hållet - från gråkalla dagar med is på vattnet, regn i luften och en snål blåst som under November, hade vi plötsligt skiftat om till den klaraste vår, och förberedelserna inför den nära tre månader långa rodd- och seglingsfest, som kallas sommaren. I alla fall kallas den så av vikingar, och deras sentida efterföljare. Endast vattnet var fortfarande lika kallt, och i ytvattnet rådde fortfarande kylslagna 3 grader plus, medan luften runtomkring höll nästan 12 till 15. En medelgod brist rådde för morgonen, och blåste utåt sjön som sig bör, och vi kunde ganska snart konstatera, att det inte skulle bli några problem för oss att snabbt segla och ro den resterande distans, som återstod till Himingglävas sommarhamn vid Sollenkroka.

Nå - hursomhelst var det meningen att vi skulle vara där klockan åtta, men det hela flyttades dock fram en smula till snarare kl 08.50. På plats var Håkan, Karin, Hasse och en god vän till honom, samt förstås den sjuårige Erik och den, som skriver dessa rader. Gunilla Larsson, plus Båtnytts reporter Beppe hade också mött upp på hamnpiren för att ta några bilder, som inte kunnat bli tagna föregående helg Se tidigare rapport från 030504.

Om inte mitt minne sviker mig, så kom vi iväg omkring klockan 0920. Snabbt tog vi oss förbi Fjäderholmarna, men söder om Lidingö visade brisen tecken till att mojna, då vi kom i lä för ön. I Skurusundets inlopp såg vi den lilla holmen Sverige eller Svitjod, som trots att den knappast kan ha varit mer än ett mycket litet skär eller ett svagt grund under tidig medeltid ändå finns med i det så kallade "Iterariet" över Kung Valdemars segelled, enligt vad vår skeppare Håkan vet att berätta. Själv tänker jag också på de bägge skären "Midsommar" och "Pingst" utanför Birka, liksom det där befintliga "Dretskär". Eftersom dret betyder "skit" på norska, och staden Birka av fullt sansade forskare ibland påståtts ha övergivits pga avfallsproblem och epidimier (fast den teorin aldrig blivit bevisad) - kan detta ha varit det ställe, där soporna i Birka tippades. Sant är emellertid, att solen går upp just över "Pingst" och "Midsommar" om man ser den stiga ur Mälaren just från Birkas borgberg. Ingen kan egentligen svara på, hur gamla dessa namn är, men rimligen är de äldre än Kung Valdemar Sejr, och det tidiga 1200-talet.

Efter att i sakta mak tagit oss förbi Elfvik och rott en aning, kom vi ut på djupare vatten och kunde sätta kurs på Karlsudden och leden in mot Vaxholm, dessbättre utan en massa motorbåtar i släptåg. Trafiken här var inte så tät som den brukar, och för segling i vikingatida båt rådde därför goda förhållanden. Motorbåtar, och "plaståkare" av alla sorter drar gärna upp ort, krabb och ful sjö, vilka båtar av Himingglävas rankhet har en del smärre problem i. Grov sjögång och långa dyningar - av den sort som förekommer i naturen - klarar de bra, liksom naturens egna brottsjöar invid stenig och klippig kust, men inför svallet av 40 - 60 hästars sjösvin, kan den moderne vikingen ibland förlora tålamodet, vilket herrar och fruar plaståkare kan göra gott i att lägga på minnet. På andra båtar, dvs - ingen nämnd och ingen glömd. Här talar jag inte om just Himinggläva, utan mest av omtanke och kärlek - till sjövett hos alla, seglandes eller åkandes och respekt inför gott sjömansskap, vilket alltid är bra att ha. Även för plaståkare och plaståkares vederlikar.

Solen lyste klar, luften var hög och fin, och lagom till tolvsnåret och till dess att nästan alla i besättningen arbetat upp en god lunch-hunger (och somliga fått en god törst) anlände vi till Vaxholm. Traktens sevärdheter, såsom det lokala Systembolaget, plus korvmojen på Söderhamns torg, besöktes prompt. Framemot 1300 var vi klara att avsegla, dock först efter att ha fått kontakt med en lokal vikingabåtsentusiast och god allmogeseglare, som genast kände igen, vad slags farkost Himinggläva var.

Fästningen passerades, och efter en tacksam tanke till Karl XII och Carl Magnus Stuart (för de var nog först med att befästa Vaxholmen på allvar, även om redan Gustav Vasa hade ett stentorn där) kände vi vinden friska i. Nära Rindön drog det så mycket, att vi fick stödro en aning för att inte föras alltför långt inåt land, men någon fara för att vi skulle driva emot ett grund tillstötte aldrig, eftersom vi mycket fort rodde oss flott. Här, nära Rindön, måste många vårdkaselinjer ha samlats en gång i tiden. Jag minns inte helt hur de gick, men enligt en karta jag sett på Telemuseum av alla platser fanns vårdkaselinjer ända till Viborg och finska vikens slut så sent som på 1700-talet - och högst effektiva var de också - efter slaget vid Svensksund 1790 nådde faktiskt ny-heterna om detta Stockholm på bara fyra trimmar - ett system med vårdkasar i en skärgård eller längs en kust kan ha varit mycket mer effektivt, än vi vanligen föreställer oss. I luften såg vi nu en Helikopter 10 från försvaret - en av ynkliga 11 stycken som finns i landet - fler har vi inte ! - som väl var ute för att spana och sända hem signaler med något nyare och bättre metoder än de gamla vårdkasarna - men -
allt var sig likt.

På kort tid passerade nu en patrullbåt, från andra ytstrisflottiljen neråt Berga till, sjömätningsfartyget Jacob Hägg (som inte bara sysslar sjökort, utan också en hel del annat) och till sist, på håll, en stridsbåt 90 - och till sist så samma patrullbåt som förut, eftersom den nu vände om för att ta sig en närmare titt på oss. Uppe på däck satt flottister i röda västar och solade sig i vårvärmen, men ändå var det som en märklig "tunnel" plötsligt öppnat sig i tiden. Vi hälsade med honnör, och patrullbåtens kapten gjorde likadant. Och på något vis var det nu inte som om vi mött ett krigsfartyg, som girat upp längs en "vanlig" civilist, utan snarare som om två olika krigsfartyg - visserligen med mer än 1000 år dem emellan - nu plötsligt mötts, och igenkände varandra.

Uppenbarligen var man ute på en "övning" för dagen, och det var ju vi med, fast på annat håll. Nå, kanske ryktena om Aifurs många resor, samt dess skeppare med Amirals rang och grad, föregick oss, det är sant, men det tycktes ändå, som om vi närapå upplevt något symboliskt.

Tacitus, den gamle romerske underrättelseofficeren - han som intervjuade många av sina kollegor, som kom ända fram till Mare Balticum och Östersjön via Vistula eller Vistla - och som seglade med flottor från mynningen av Albis eller Elbe ända till norr om Jutarnas halvö - skriver att Svionerna, på sin ö i oceanen; är rika på manskap och flottor. Dessutom säger han många andra saker också, i fyrtiofjärde boken av sin "Germania", skriven på åttiotalet efter år noll - men tyvärr har hans text sällan eller aldrig blivit rätt översatt eller rätt uppskattad.

Han skriver också att deras farkoster kan styras utan segel eller fasta åror, enbart med hjälp av lösa åror i rem, och att de är byggda lika i för och akter, har mycket ringa djupgående, och att man mycket snabbt kan landstiga med dem. Allt detta är militärt viktiga egenskaper, och för övrigt skriver Tacitus att svearnas flottor är att anse som "Classis" (det är annars en helt militär term, som aldrig syftar på handelsfartyg utan bara på romerska galärer) samt att deras stat är en "civitas" dvs, de är INTE en "tribus" eller stam som andra Germaner, Kelter etc, utan i princip lika välordnade som en Medelhavsstat. Tillika styr de sig själva med "regia utilitaritas" alltså med "yttersta regim" eller fullständig disciplin, och ordningen i deras land är så god, att de aldrig behöver bära vapen under fredstid. I fred förvarar man vapnen i Svionernas land i särskilda magasin, som vaktas av särskilt utsedda väktare ("custos armorum" skriver han - vilket är en befälsgrad i romerska flottan).

Intet nytt under solen, det är sant - men minns också att Tacitus "vapenväktare" i nästan alla moderna utgåvor översätts med "en särskilt utsedd slav" - vilket helt säkert är fel. Jämför med kung Håkan Rödes Bryte Tolir i Roden (som Gunilla Larsson berättat om) på runstenen vid Adelsö. Termen "Bryte" vilket egentligen är lika med "uppsyningsman" har ofta felöversatts som "träl" vilket knappast är rätt, eftersom trälar och deras hustrur knappast umgås på lika fot med kungen i ett rike, och väl inte heller leder en hel örlogs- eller ledungsflotta. Men, Tacitus "Custos Armorum" gjorde det i alla fall, liksom bryten Tolir, och att båda dessa herrar sannolikt inte agerade på måfå, utan planmässigt, överlagt och med berått mod (ungefär som den moderne Amiralen på Aifur) tål att tänkas på.
För tvåtusen år sen, ett tusen år sen och nu - ytterligare tusen år - har man sysslat med i stort sett samma sak. Tala om att historien upprepar sig, eller historisk kontinuitet ! Det är nog inte alla länder i världen som kan uppvisa en sådan, förresten - och - varför talar redan Tacitus (som annars pga sitt yrke inte var känd för att överdriva) om Svionerna som havande "imperium" i "mare balticum" - ett ord, som romarna annars bara använde om just sig själva? Svara på det, den som kan!

Vi seglade nu vidare norr om Värmdön, i en vind som nu än mer friskat i under eftermiddagen och nästan blivit byig. Själv satt jag vid rodret, och hade vissa problem med att ta höjd och inte falla av, eftersom vi nu seglade bidevind, dvs med vinden nära nog föröver. Detta berodde dock inte på att Himinggläva skulle vara särskilt "fallgirig" (ty det är hon alls icke) utan snarare på min överdrivna försiktighet. Om exempelvis ett skot fastnar, och skotkarlen inte skotar ut på babords skot tillräckligt snabbt, då man seglar för styrbords halsar och skepparen själv hänger från vanten för att "burka" och hålla båten upprätt, är det i ovana situationer lätt att segla in vatten eller i värsta fall rent av välta med ens, och med tanke på den låga vattentemperaturen föll jag, snarare än att lova, och förde fram roderpinnen kanske lite väl ofta. (För den seglingsovane kan situationen ombord liknas
vid att med en tung motorcykel passera genom en feldoserad kurva vintertid, genom att bara ge mer gas, eller som då man i ett flygplan "vinner höjd" genom att överstegra intill stall, och istället för att genast "plana ut" istället går in i en brant dykning till trädtoppshöjd, och rätar upp först där. Någon har också sagt att detta med att segla vikingabåt i trånga farleder i den inre skärgården är som jollesegling, och det stämmer också, även om Saxarn eller vattnen norr om Värmdö inte är trånga vatten i och för sig).

Vi passerade snabbt Lillsved, Sandön (där vi senare i sommar tänkt öva landstigning och dragning, såsom redan Tacitus säger att man gjorde) och nådde till sist Sollenkroka, där vi uttröttade men glada steg i land hos vänner och fränder. Här blev bara jag, Håkan, Karin och lill-Erik kvar till kvällen, men efter att ha rott runt lite i själva "kroka" bestämde vi oss för en tidig lägerplats, och en snar övernattning.

"Naturen" säger Erik och slår plötsligt ut med händerna. Och så är det också - inser jag. För här, då seglingen för dagen är slut, och mina öron fylls av trastarnas sjungande, knölsvanens vingesus och alla andra ljud - är stor-staden, och morgonen, med sol över södra bergen, långt borta - liksom de historiska tankarna. Knappa två mil från miljonstaden Stockholm, som vi har bakom oss, befinner vi oss faktiskt mitt ute i naturen, trots allt.

Eller är det vår egen, hela universums natur eller bara det naturliga med att leva och finnas till, som Erik just har upptäckt. Man kan aldrig så noga veta, men klok är han i alla fall. Kvällen går långsamt framåt. Vi äter, Håkan och jag tar oss en titt på en väldig stenmur av obestämbar ålder (med trekantiga, huggna hörnstenar och träd som växer rakt upp ur själva murytan) som vi heller inte kan räkna ut något om (kanske vi hade behövt en arkeolog av professionen, som Gunilla Larsson med oss) och sedan spänner vi upp en pressenning och lägger oss, fortfarande med alla naturens ljud och läten från alla varelser runtomkring ringande i öronen.

Trevligast är kanske Ejderhannarna eller Gudingarna, som så här års finns också rätt långt ini skärgården och vars gälla "åhå! åhå!" hörs från ett skär, helt nära intill. De låter just som kloka människor eller Erik gör, när de med ens fått ögonen på ett hittills dolt samband eller kommit på något. Svårare är det i så fall med råbocken, som vi hör först framåt klockan tre på natten, då han väcker oss med sitt fruktansvärda brölande, som på pricken liknar en berusad människas. Rätt som det är får jag för mig att här kanske pågår ett och annat "lajv" eller några liknande dumheter i grannskapet, och säger till den gamle bocken att gå hem och hålla käft, eftersom här inte bjuds på något lammkött. Men - det har jag inte något för, och så slutar seglingen med att den felplacerade råbocken går sin väg, medan Hildisvinet och Himinggläva kvarstannar vid Sollenkrokas stränder. Och så slutar denna krönika.

H "Hildisvin" Eliasson

(Tack till Beppe för bilderna!)