|
Ca kvart över elva var vi klara att lägga ut, och passerade med sex man ombord ut på Mälaren mitt emot Sturehov. Vinden var byig och frisk, uppskattningsvis cirka 5-6 sekundmeter, fast det blåste upp emot 10-12 meter per sekund i de värsta byarna, och vad vädret angick, var det sådär 4-5 grader i luften, 3 grader i vattnet och mycket molnigt, på gränsen till regn. Med andra ord rådde knappast det varma sommarväder som vi närapå förväntar oss att möta i Ukraina och Georgien, förutom vissa frågetecken för bergstrakterna och övergången mellan Kura och Rioni, där det nog finns anledning att befara minusgrader åtminstone nattetid. Av försiktighetsskäl bestämde vi oss för att ta in ett rev på vårt segel (vi var ju inte full besättning i båten, utan 5 där vi skulle kunna varit 7-9, och utan "full expeditionspackning", vattendunkar och ballast) men vi fick allesammans prova på Himingglävas seglingsegenskaper. För mig, som för första gången upplevt henne under segel, var det en ren fröjd att se hur snabb hon var (som mest nådde vi ledigt uppskattningsvis 6 - 7 knop i byarna ) även med revet intaget, och medtaget hennes mycket lätta skrov (där besättningen måste "leva med" och vara aktiva hela tiden - med full besättning behövs inte lika mycket "burkande") påminde det hela inte så lite om modern jollesegling. På Svarta Havet - tror jag - väntar vi oss helt andra - och mer konstanta - vindar - samt grövre sjö. Även vår rodd hade förbättrat sig, och vi rodde någon knop fortare nu. Estbröte passerades, och Håkan Altrock passade på att berätta historien om Jon Jarl och Esters, Ryssars och Ingermanlänningars plundring av Kungsgården Askanäs strax nära Ekebyhov på södra Ekerö år 1206. Den medeltida Erikskrönikan beskriver hur allt gick till, och omnämner hur den främmande flottan helt enkelt seglade efter Jon Jarl och brände Askanäs första natten efter att han kommit hem från ett korståg i Österled. Dock räddades hans minne av hans hustru, som rådigt nog lyckades fly till den näraliggande kungsgården Hundhamre (i ett annat "hundare" som ju var ett rent militärt-administrativt begrepp - namnet har inget alls med hundar att göra) som låg där Norsborgs säteri nu finns - allt detta kunde vi också tydligt se från båten - inklusive den branta klippan, där alla Esterna, Ingrerna och Ryssarna slogs ihjäl, sedan nästa hundares ledung väl han upp dem, och det som senare skulle b li "Södermanlands regemente" återställt ordningen i riket ännu en gång genom att rädda Mälarpassagen, vilket ju som bekant har hänt fler än en gång i historien. Kungshatt, med den mer apokryfiske kung Erik Väderhatt, språnget över Sätra-viken (där våra politiker nu vill, att Österleden ska dras fram, rakt över hela Lovön) och den stora järnhatten, som suttit där sedan Gustav II Adolfs och Karl XI:s dagar - båda kungarna förnyade nämligen det gamla sjömärket - passerade vi också - men hunnen hit på färden, började plötsligt vår nutide Erik - med sina 7 år expedition Vittfarnes absolut yngste medlem - plötsligt att gråta. Det var nu inte historiens vingslag eller fruktan och skräck inför Stockholms erkänt taskiga trafikpolitik, landets nutida ledare eller något annat som slagit klorna i honom, utan fastmera det faktum, att han frös och hade förskräckligt våta sockor. Måtte ingen skugga falla på honom för den sakens skull - som alla förstår är det ju inte så lätt att vara viking redan vid knappa 7 års ålder. Få sjuåringar har ju idag tack vare sina mödrar fått tillfälle att segla med båtar som Himinggläva, och få har heller rott så hårt eller så länge, i så mycket köld och blötväder. Detta med kölden och blötvädret kräver förresten uppmärksamhet av oss vuxna med, och faktiskt är det också så, att om man t.ex. hamnar i tregraders eller nära nollgraders vatten, så gör det som Erik 7 år så klokt konstaterat faktiskt ordentligt ont i den eller de kroppsdelar man råkar ha blött ned. Hypotermi, eller risken för allvarlig nedkylning - i synnerhet om någon faller i utan flytväst - är värd att ta på allra största allvar, och är också väl känd i råseglarsammanhang. Hur gjorde våra förfäder Vikingarna i liknande, förresten? Var det så att de alltid "bistert seglade rakt på" utan att undsätta de besättningsmedlemmar som kanske fallit av ("Hans båt gick i kvav/på Holms Hav/endast tre kom av" lyder en Uppländsk runinskrift, och här måste man verkligen minnas, att Holms Hav är havet innan Holmgård eller Novgorod, dvs Ladoga - man kan förlisa i den sjön också) och att de gick till botten, utan att bry sig? Eller var de hart när övermänniskor eller "stålmän" som aldrig blev kalla eller våta? Sanningen är kanhända, att även om de var oändligt mycket kunnigare och vanare än vi, som kanske inte alltid seglar till vardags, så hade de också just "naturmetoder" att förlita sig på, och därmed sin egen "överlevnadsutrustning" som de själva hade utvecklat, och frågan är om den inte var precis lika bra som den, som står till buds i våra dagar. I och för sig är det väl också så, att endast "finkläder" ibland gravgods har bevarats av helt äkta, 100% autentiska vikingatida klädesplagg intill våra dagar, och att vi därmed har ytterst få eller inga "sjökläder" i original från den tiden att uppvisa. Men, kustbors och även närliggande naturfolks klädsel ger oss en hel del exempel, som kan vara värda att ta upp. Bland Inuiter eller Eskimåer finns det ett plagg som heter "Springpäls" förresten, vilket är minst lika bra och minst lika varm som en nutida överlevnadsdräkt. Normalt, liksom vid "Eskimåsvängar" i kajak användes aldrig den, men som "stormställ" var den bra, också vid valjakt, där större, segelförsedda båtar (som kunde kantra) och så var det också i Nordnorge, och till och med Sandefjord vid Gokstad (som ju är en Vikingaort om något) där även samma plagg ibland användes, långt in på 1900-talet. "Springpälsen" bestod helt enkelt av en dräkt, sydd i ut och invänt skinn från just knubbsäl, med huva, handskar och stövlar i en del, infettad för att vara vattentät, med hårsidan av pälsen inåt, och sedan en kort träplatta över bröstet, där hela dräkten syddes ihop. Med hjälp av ett ihåligt ben från t.ex. en ren fick man så ett blåsrör för att blåsa in varm utandningsluft i dräkten (kondens var inget problem, för sälhår är ju vattenavstötande) och så kunde man hålla sig flytande, även en längre tid. På "bröstplattan" av trä fanns ofta en värmare för träkol, gjord av en liten lercylinder med två, ytterst minimala lufthål, och kanske försedd med pimpsten eller vanlig aska som isolering, eftersom Eskimåerna inte kände till asbestfiber. Men, pimpsten fanns ju att få som handelsvara redan ifrån det Vikingatida Island. Exakt samma "handvärmare" efter modern princip (eller "inbyggd elvärme" typ i Flygvapnets dräkter) fanns också i det gamla Kina, och tror ni mig inte, så leta i Sveriges Nationalencyklopedi, där "Springpälsen" förresten finns beskriven. Mycket kan göras av lite, som sagt, och varför skall vi som bor i det här landet just nu, tro att just VÅRA förfäder och förmödrar var så särskilt dummare i just det här avseendet än andra historiskt bekanta nationer, eller naturfolk, särskilt då de som lever i kallt och kustnära klimat ? Även om detta kanske inte heller är rätta platsen för det, retar jag mig själv alltid på mycket av den "omvända rasism" som tyvärr ofta förekommer i det här landet, inte minst ifrån politiskt håll, och som just riktar sig emot fenomenet "Vikinga-intresse" eller intresse för svensk historia i allmänhet, eftersom det ämnet av någon anledning "inte är comme il faut" eller inte är tillräckligt "inne" bland de styrande, eller i media, där man kanske har lite svårt att förstå värdet av vad man kan få ut av en nära bekantskap med just ett stycke "Springpäls". Nå - som tur är har vi på Himinggläva också gjort vad vi kunnat för att på ett konstruktivt sätt råda bot på just det problemet också. Eller i alla fall nästan, som ett steg på vägen emot en genomförd expedition, och emot vad Himinggläva en gång "ska bli". Det skulle visa sig, när vi seglade vidare. Vår expeditionsledare Håkan Altrock hade nämligen kontaktat Båtnytts fotograf Beppe Arvidsson, liksom Gunilla Larsson, genom vilken vi även kunde få vår segling omnämnd i Marinarkeologisk Tidskrift, och på det här sättet - genom de kontakter Himinggläva och Expedition Vittfarne redan har i rikt mått, hoppas vi förstås kanske inte bara väcka intresse inför den kommande expeditionen, men även verka för historieintresset, genom att på ett seriöst sätt utöva vad vi kan, helt enkelt fortsätta "finnas" och manifestera vår närvaro. Redan under övnings seglingarna, som den här dagen, har vi på så vis "kommit en bit på väg", genom att visa upp vad Vikingatida råsegling egentligen är, och våra kontakter inte bara med båtfolk, utan också med forskarvärlden. Expedition Vittfarne delar kanske detta mer allmänt satta mål (dvs att förbättra historiesynen här i landet) med även andra fullt seriösa råseglar- och "vikinga" föreningar som inte vill beblanda sig med rena avarter. Exempelvis kan man nämna de många problemen med "levande rollspel" eller sk "lajv" och nynazister, vilka närmar sig historien på ett rent destruktivt sätt; och i grund och botten kanske är lite av samma andas barn. Just de föreningarna, som tyvärr "halkat in på sådant" tror jag inte vi i Expedition Vittfarne vill associeras med alls, och det tror jag även gäller för de seriösa föreningar jag räknat upp, men tyvärr finns det i alla fall nuförtiden ett mindre antal föreningar, där man tyvärr alldeles "klassat ned sig" och hamnat just inom "lajande" och "lattjande" av olika slag, vilket egentligen inte hör till seriösa historiska föreningars syfte eller uppgift.
Själva hade vi fullbordat vår segling på två timmar kortare tid in till Slussen än vad vi uppskattade, och liksom förr ombord på andra båtar jag seglat med kom jag rent personligen att tänka på en känd dikt, skriven av den Irländske Nobelpristagaren William Butler Yeats, han som skrev "Sailing to Byzanthium" (det har ju några av oss i Vittfarne verkligen gjort) och som bättre än kanske många intellektuella i allmänhet förstått sig på ämnet vikingar, och vad "vikinga-anda" verkligen innebär. "Nor law, nor duty bade me fight, Nu var det visserligen flygare och inte seglare den där dikten handlar om, men i alla fall - vad som sägs i den kan sägas om Vittfarne och Himinggläva också. Vi har inte statsunderstöd, vi utövar inte vad vi gör yrkesmässigt, utan vi är just frivilliga och inget annat - men - det var våra förfäder också. Och vem vet ? Trots att uttalat militära och även handelspolitiska mål i mycket rikt mått fanns bakom Ingvar den Vittfarnes resa på 1070-1080 talet, seglade han och hans män kanske inte också en aning som upptäckare, eller för "a lonely impulse of delight". Kanske vi skulle dra till med en annan strof, av samme poet: "Know that when all words are said, Begriper man det här, så inser man också skönheten i det hela. Men nu kanske jag blir alltför filosofisk. Lugna och styrkta i denna sinnesstämning, fortsatte vi så, som inget hade hänt, rakt genom Slussen (där vi tog en matpaus helt utan att ta notis om åskådare, och stadslivet runt omkring oss) för att sedan fortsätta med en härlig rodd - och avtagande vindar emot kvällen, förbi Sjöhistoriska muséet, genom Djurgårdsbrunnskanalen och ut på öppet vatten igen, förbi en båtklubb, som fortfarande bär namnet "Vikingarnas". Och det var allt för denna gången... H "Hildisvin" Eliasson |
