Färden från Adelsö
2 maj 2003

Det var en kall och regnig fredagsmorgon, den 2 maj, när en liten skara entusiaster möttes på bussen mot Adelsö. Det var dags att fortsätta färden från Adelsö mot Sollenkroka på Djurö där basen för sommarens övningsseglingar ska vara. De deltagare som inte avskräckts av morgonvädret var Håkan, Karin, Robban, Gunilla och en liten viking vid namn Erik, 7 år. Vi värmde upp inför färden med både bättre och sämre skämt, så när vi kom fram var humöret i topp. Det hade sedan länge slutat regna och vädret
lättade. Himingläva väntade på oss i viken nedanför Adelsö kyrka och den vikingatida kungsgården med runhällen U 11, ristad på order av en tidigare Håkan. Han var troligen var den kung som kallades Håkan Röde, i så fall var det på 1080-talet. Inskriften lyder: "Tyd du runorna! Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden åt konungen. Tolir och Gylla läto rista (dessa runor), båda makarna efter sig till en minnesvård "Håkon bjöd rista."

Vid den lilla hamnviken fanns en bod där en vänlig fd hamnkapten låst in utrustning till säkert förvar, som nu uthämtades. En avliden orm på bryggan fick en deltagare att hoppa högt, men annars var allt nu under kontroll inför dagens segling. Efter att ha öst ur veckans regnvatten ur båten, tömt ur vattnet ur de vackert utförda trälådorna i vilka en del av förra seglingens (eg. roddens) proviant flöt omkring och därefter fyllt båten med packning, verktyg, färsk proviant och pigga roddare, var det dags att ge sig iväg. En trevlig man som hette Moses och var någon slags funktionär i hamnen på Adelsö, kom och vinkade av oss och önskade oss en trevlig resa. Han skulle få rätt. Det var strax före kl. 13 som vi stakade ut mot Björkfjärden och rodde iväg. En svag västsydvästlig vind blåste och vi kunde till vår glädje nästan genast hissa segel. Detta var en högtidlig stund, för det var första gången Himingläva seglade för säsongen. Hastigheten var måttlig ca 2-3 knop.

Sjön suger och vi hade sedan länge passerat lunchtid, så efter en timme lade vi till vid Birka och intog en stadig måltid för att samla krafter för eftermiddagens färd. Efter knappt en timme lämnade vi den gamla vikingastaden och kunde segla vidare. och seglade österut över Björkfjärden.

Det var härligt att glida fram med hissat segel först i en stilla slör. Vi rundade Björkö därefter länsade vi undan för en lätt vind österut över Björkfjärden. Det visade sig dock att den lilla vind som vi hade avtog allt mer och vi började stödro när vi närmade oss Eckerö. Efter ytterligare en god stunds stödrodd märkte vi att vinden hade vänt och de svaga vindfläktarna gav något back i seglet. Efter att ha tagit ner seglet kände vi oss nu mycket starkare och båten flög fram för varje årtag. Den lille vikingen visade sig vara en stor roddare, som knappt hade tid och lust att ta paus. Vi övriga turades om att ta rast 10 minuter från årorna, vilket innebar att vi roddei pass på 30-40 min. De knappt 6 distans som vi rodde utmed Eckerö och Helgö om babord, rodde vi igenomsnitt ca 2 knop, efter att ha tagit ner seglet ca 2,5 ? 3 knop, ibland troligen uppemot 3,5 knop, vilket är bra för att de flesta var ovana roddare. Det hade klarnat helt i samband med att vinden bedarrade och hela resten av roddturen lyste vårsolen över oss. Solen tog bra och vi började förstå varför Adelsöstenens Håkan kanske kallades Håkan Röde. Hans namne i expedition Vittfarne, liksom övriga deltagare, ådrog sig en rödlätt solbränna.

Vi hade snart Eckerö om babord, men strax därefter kom det ganska långsträckta Helgö emellan. Här fanns Kaggeholm med ångbåtsbrygga, men alldeles för mycket hus för att kunna gå bakom något träd. Här var också gott om exklusiva villor som susade förbi när vi rodde hastigt fram, ofta med välansade gräsmattor i trädgårdar som mer liknade parker. Det var inte många båtar ute än, en och annan motorbåt mötte vi och en segelbåt som gick för motor under eftermiddagen som bjöd på stiltje. Vi rodde in i det mörka och smala Bockholmssundet, det enda som bjöd på skugga. På Helgö passerade vi strax platsen för staden Birkas föregångare med handel, hantverk och kult med rika fynd som påträffades då en villaägare stötte på guldföremål då han skulle gräva hål för flaggstången. De många mycket märkliga fynden som kom att göras på denna tidiga handelsplats, vittnar om att man redan före vikingatid gjorde långväga handels- eller plundringsfärder. Här påträffades bl a en Buddhafigur från fjärran östern och en biskopskräkla av irisk typ.

Himingläva är mycket lättrodd, efterssom hon är lätt byggd och har en fantastisk skrovform som släpper vattnet lätt. Årorna är däremot väldigt olika och både av olika vikt, längd och kvalitet, vilket dock visar sig vara en fördel efterssom alla har olika smak. Redan på järnåldersbåtarna var såväl håar, som åror individuellt utformade och troligen anpassade efter roddarna, som på krigsskeppen kan ha haft sina bestämda platser. Efter utseende och egenskapernma fick några åror snabbt egna namn som "bananåran" och "spaghettiåran". Alla fick snabbt sina favoritåror ock favoritplatser. Bortsett från då vi äntligen kunde göra ett kortare stopp där deltagarna bakom lämpliga buskar och träd, och Erik klättrade upp i toppen på ett, fortsatte vi färden i ett svep och rodde förbi Helgö österut i en förunderligt jämn takt. Det kändes varmt och skönt i vårsolen, men rodden hjälpte till att hålla värmen uppe. Förhållandena var även denna dag idealiska för rodd - lugnt och vindstilla.

Efter Lurudden lämnade vi Helgö och Kyrkfjärden öppnade sig framför oss. På styrbords sida hade vi hela tiden mest skogiga delar av först Salems, sedan Botkyrka socken. Här i skogen på ett brant berg mittemot Ekerö kyrka söder om fjärden, ska finnas en fornborg som kallas Hundhamra borg, trots att den gamla kungs- och stormannagården Hundhamra ligger betydligt längre fram vid nuvarande Norsborg. På norra sidan av fjärden vid kyrkan ligger Askanäs. Båda platserna omtals i samband med våldsamma härjningar i historiens gryning. En Jon jarl ska enligt Erikskrönikan först ha kämpat borta i 9 år mot ryssar och Ingermanlänningar, men natten efter sin hemkomst blivit överumplad och dräpt av dem på Askanäs. Hans maka, som undkom till Hundhammar (Norsborg), visste vad hon skulle göra och var inte sen att svara. Hon samlade folk och nedgjorde fienden på berget Estaskär (SO om Eckerö vid farleden). Deras skepp brändes.

Vårt skepp klarade sig bättre. Ute på fjärden när vi närmade oss Sandudden på Eckerö och siktade Norsborg, gjorde vi ett välförtjänt fikastopp i solnedgången och började tänka på var vi skulle söka natthamn. Solen stod nu lågt och deltagarna började bli nöjda, så vi valde att gå in i en hamn som vi siktade om babord bokom Sandudden och innanför Fantholmen. Ca kl. 20.30 angjorde vi bryggan vid en lokal båtklubb. Vi hade tillryggalagt 11 d på ca 6 timmars effektiv färd. När vi kom iland gick solen ner bakom udden i väster. Vi fick goda råd och tips av den hamnannsvarige och intresserade åskådare. Båten förtöjdes på säker plats och packades ur. Så tog vi avsked. Gunilla och Robban vandrade uppför en lång backe i skymningen och fann att vi var vid de centrala delarna av Träkvista. Håkan, Karin och Erik valde att invänta en biltransport från Eckerö. Glada, nöjda och lite trötta kunde vi bege oss hemåt för att samla krafter till söndagens segling.

Gunilla Larsson