|
Årets
första segling med Himingläva
Slutligen - efter två distans genom isfyllda vatten - hade klockan hunnit till vidpass tio, och vi kom upp i höjd med Kurön, kurernas gamla lastageplats mitt emot Björkö och Birka. Solen sken nu klar från en molnfri himmel, ingen vind syntes till och allt var stilla, som förut. Så siktade vi då äntligen Birka, och för oss, som alltid varit vikingar och som ofta farit på denna led, upp emot Adelsö och den gamla, vikingatida kungsgården vid Alsnö hus, kändes det förstås som att komma hem. Muntert plaskade årorna genom Mälarvattnet, och på avstånd kunde vi tydligt höra hornstötar från Birka och Birkamuséet till. Om det var museivakten, eller våra med vikingatida båtar utrustade bekanta på Adelsö som gjorde sig påminda, vill jag låta vara osagt, men vi besvarade i alla fall deras hälsning på riktigt sätt, genom att själva blåsa i horn, så att det ekade över vattnet emot Vikingastaden, och borgbergets vördnadsbjudande klippa, som dock fortfarande vanpryds och förfulas å det svåraste av ett på adertonhundratalet okänsligt och brutalt uppställt stenkors. Inom parantes vill jag bara säga, att alla vet redan att Sverige INTE kristnades 834 ifrån just denna plats. På borgberget, med dess garnison, var någon Ansgar inte välkommen alls, och vad hans försök att sprida Kristendomen till Kung Björn angår, slutade de ju ytterst snöpligt inom bara ca 3-4 år med att hela församlingen - och den var inte större än ca 10-20 personer, trälar, barn och dårar mest - i en stad på över 1000 sansade, hedniska och fullvuxna personer - övergav allt vad kristendom hette, och förnuftigt nog vände åter till sina fäders tro istället. De flesta forskare är idag helt överens om att ingen kristendom fick rot i Sverige, förrän långt in på 1000-talet, när Birkas saga längesen var all, och frågan är, om inte 1204 eller däromkring, eller i varfall 1100-talet, när Uppsala till slut fick ett biskopssäte, istället bör nämnas som lämpligt datum för Sveriges kristnande. Ifall man nu alls skall diskutera sådana saker i en spalt som den här, dvs. Nå, efter ett par sista, triumfatoriskt utslungade bröl ur hornet, fortsatte vi i sakta mak rodden intill Alsnö hus, och kyrka. Här fällde vi ankar, i en nyanlagd och nyutdikad hamn helt nära den tidigare, vikingatida hamnplatsen, där stenen över Håkan Röde, en av de sista hedna kungarna från 1080-talet, och hans Bryte Tolir i Roden (som ensam förde befäl över en stor del av ledungsflottan) fortfarande står uppställd, klar och tydlig nog att läsas av alla och envar. Hans hustru, Gylla, nämns också på stenen - och vem vet - kanske har de ännu sina direkta efterföljare. Så mycket tid att fundera på detta hade vi nu inte, för snart ställde vi i ordning båten, åt en kortare måltid och anträdde med buss hemfärden mot Stockholm och den smått annorlunda nutiden, mätta och belåtna efter en hel helgs rodd och fina naturupplevelser. H "Hildisvin" Eliasson |
Den
19 April, Påskafton, mötte jag själv, Hasse Elofsson
och Robin Odman upp med Håkan Altrock och hans Karin framför
Västerås central. Det visade sig vara en ovanligt varm
och härlig vårdag, ja kanske den varmaste på hela
året, i alla fall enligt vad vi tillresta med buss tyckte.
Efter en omfattande proviantering på en stormarknad utanför
staden (bl a inköptes 10 kilo potatis och en större mängd
kålrötter och morötter, som vi förvarat i båten
och kan ha nytta av även under kommande seglingar) åkte
vi så till Frösåker, ca en mil sydöst om Västerås
stadscentrum. Klockan var ungefär två när vi kom
fram, men så återstod också framtransport av durkar,
resande av mast och iordningsställande av hela skeppet, innan
vi var klara för avfärd omkring klockan fyra. 
bemannade
utav sex möjliga gjorde en fart av vidpass 2,25 knop, fastän
vi var ovana roddare. Å andra sidan skall det också
sägas, att detta är en ganska låg fart, som måste
förbättras åtskilligt inför resan i Österled
(till och med floden Neva vid St Petersburg kan ibland forsa fram
med en hastighet av åtta knop, enligt vad Håkan Altrock
själv observerat). Om man räknar med den gamla "tumregel"
som forskare vid Vikingeskibshallen i Roskilde tagit fram, så
gör varje roddare ungefär 0,5 knop, räknat i medeltal
över längre sträckor, och detta borde för Himningglävas
del betyda en teoretisk marschhastighet av ungefär 3 knop,
vilket även det är för lågt. Vi borde "alla
gånger" kunna uppnå åtminstone 4 - 5 knop
i marschfart, om vi skall ha krafter över för att "momentant"
(dvs motströms i forsar) kunna ro med än större hastighet,
även om vi naturligtvis inte behöver göra detta särskilt
ofta.
Förhållandena
denna eftermiddag var idealiska för rodd, och snart hade vi
nått Vargholmen, en obebodd ö strax nära Tosterön,
och inseglingsrännan i sundet emot Strängnäs. Karin,
f.ö. gravid i tredje månaden med paret Altrocks första
barn, sprang genast upp för att förtöja båten,
och hade inom fem minuter hittat torr tändved och hunnit göra
upp en stor eld, innan expeditionens manliga medlemar ens fått
sina grejor ur båten eller samlat in ved till bränsle.
Eftersom timman var sen undvek vi att laga någon gryta, utan
nöjde oss med grillad korv och varjehanda till kvällsmat.
Ett med pressenningar iordningställt vindskydd tjänade
som viloplats. Temperaturen kröp ned emot minus fem under natten,
men vi sov gott och vaknade utvilade, trots att det var fullt med
frost i gräset runtomkring nästa morgon. Efter en lugn
och avspänd frukost konstaterade vi att ingen vind ville uppenbara
sig på Påskdagen heller, och så gick vi alltså
åter till rors.
Vid
tiotiden hade vi uppnått Strängnäs, och lade till
i Västra hamnen inför en del intresserade åskådare.
Innan dess hade vi såklart passerat Pansarregementet, och
den sällsynt välbevarade fornborgen uppe på Tosterön
invid "nya brons" norra landfäste, två välkända
landmärken i Strängnästrakten. Håkan och de
andra gick nu upp i land för att kontakta Strängnäs
tidning och vad som annars kunde uppletas av lokalpress, men medan
de kyrksamma Strängnäsborna ringde i klockorna till sin
katedral, uppgav vi försöken att ge oss till känna
och intog en lättare lunch bland ankorna intill kajen. Temperaturen
var nu uppe i över tjugo grader, och medan Karins bror Danne
tillstött till sällskapet, rodde vi vidare österut,
denna gång med ungefär tre knop och under tystnad.
Nästa
morgon hade is bildats på skuggsidan av Himingglävas
akter, som en liten föraning om vad som komma skulle. Morgonen
var molnig och kall, och vi rodde i snabb takt (fortfarande ca 2,5
knop) emot sundet mellan Överenhörna och Ridön. Mitt
emot Hamnskär var det så dags för en stor överraskning
- hela Björkfjärden verkade vara täckt med tunn is
! Detta var definitivt ett streck i räkningen för oss
och mer än vad vi räknat med, då man ju lätt
kunnat tro att isen på Mälaren borde ha gått upp
såhär års. Men, med rassel från sönderbruten
is, krasande från årorna och ett långsamt, slitande
ljud ifrån kölen (att köra genom tunn is låter
ungefär som att hälla ut en större mängd grus
över ett ofantligt betonggolv) rodde vi rakt in i isbältet,
och kämpade vidare, genom att försöka "gunga
fram" båten där tillfälle gavs, och ro till
fritt vatten, där vi så kunde. Tilläggas bör
naturligtvis att det inte alls är bra att försöka
ro en båt av Himngglävas storlek och konstruktion genom
tjockare isar (isen var här som mest centimetertjock, men sinkade
oss ändå ordentligt på rodden) och att redan tunnare
is i sig sliter rätt mycket på bordplankorna och kölen
- så mycket så att svaga "spår" uppstår
i vattenlinjen - isen fungerar helt enkelt som en stor "rasp"
och kan efter några dagar helt förstöra tjärsulan
på båten. Håkan Altrock har dock själv varit
med om mycket värre - en dag när han skulle ro sig över
Norra Björkfjärden emot Adelsö var isen t.o.m så
tjock, att han fick slå sig fram genom att arbeta med en yxa
i fören, och om detta inte är ett "svårslaget"
rekord i isfärd (för att vara i detta århundrade,
vill säga - man minns de Åländska "postbåtarnas"
vådliga isfärder under 1800-talet) så vet jag inte
vad det är.